Jag har levt i en förhoppning om att han skulle ändra sig. Att han behövde tid, och bara behövde inse vilket misstag han gjort. 

Rent ut sagt levt i en sagovärld där allting slutar lyckligt och prinsen kommer till undsättning. 

Men det är ingenting som är glamouröst med det jag går igenom just i detta nu.

Idag tog han bort vårt förhållande på Facebook. När jag insåg det kom paniken. Den sista lilla livlinan som jag hållit så hårt i kapades och jag föll.

Det finns ingen glamour över att gråta tills du spyr. Eller sitta och kippa efter andan hemma hos en vän som inget kan göra. Prinsessan får aldrig sin prins med kinderna våta av tårar och snor.

Jag känner mig så jävla dum i huvudet, hur kunde jag sätta honom på en pediestal och höja honom så högt till skyarna?

En person jag älskat som jag aldrig älskat nån förut, öppnat mitt hjärta och allra innersta för som bara vänder mig ryggen när det inte passar honom längre?

Och den maktlöshet man genomgår när man sitter här och inte kan fly nånstans. Jag har inget som bara är mitt. Jag känner mig inte trygg någonstans. 

Och visst är det patetiskt och jag borde rycka upp mig och allt kommer bli bra. Men där jag sitter nu med mina ännu en gång blodröda ögon och hyperventilerar känns det längre bort än innan. Och det steg jag tog idag med att söka jobb känns hopplöst.

Hoppet är det sista som lämnar människan säger dom, och nu när hoppet är borta vad finns då kvar?

Ett tomt skal av den personen jag en gång var och önskar att jag kunde hitta igen. 

Den sista lilla biten av mitt hjärta brast och ligger nu på golvet och tynar bort.