Jag har på senaste tiden varit så upptagen med mig själv att jag inte ens tänkt på kärlek och hur beroende jag är av att älska och bli älskad.

Men vissa stunder kommer jag på hur ensam jag faktiskt är på det planet.

Inte så att jag tänker slänga mig in i första bästa förhållande eller att jag aktivt verkligen söker efter det, jag har alldeles för mycket i huvudet nu.

Men jag kan verkligen sakna någon som håller om mig när det är som värst. Och pussar mig i pannan och säger att det kommer bli bra.

Jag vill bli sådär hutlöst kär och galen så att allt annat inte spelar nån roll. Och självklart att personen känner samma sak som mig. Jag har inte känt den känslan på 4 år och jag börjar glömma bort den. Vilket jag kan tycka är väldigt sorgligt.

Många av mina vänner verkar ha hittat rätt och lärt sig att kompromissa för att lyckas leva med någon dom älskar.

Det är ju inte bara en dans på rosor.

Ja skulle nån hitta en person som är perfekt för mig och som är lagom spännande kan ni ju hojta till ;)