Emmy skulle till näsåker på popklubb, så istället för att grotta in mig följde jag med fram och tillbaka. På tillbaka vägen vrålade jag och per till emo låtar och sket i hur det lät. Som det ska vara med andra ord.

Frågan är om jag någonsin kommer kunna känna tillit till någon.

På en väldigt kort tid i mitt 26 åriga liv har fler än en person ljugit och nekat till sanningen. När man vet att dom ljuger. Fel att bara erkänna det och stå för det man gjort.

Men jag orkar inte ens bli arg längre.

Jag blir bara besviken och försöker att inte ta åt mig.

Har jag gjort fel kan jag iallafall stå för det och ta det som kommer. Det är väl det enda rätta egentligen.

Människor är inte felfria, och jag blir hellre utskälld och tar det jag förtjänar för att iallafall behålla känslan av att jag tog det jag förtjäna.

Och förhoppningsvis blir förlåten.

Än att ljuga och bli påkommen men ändå neka och förlora allt.

Jag har tjurat och grinat och vältrat mig i sorg tillräckligt nu. Jag måste börja ta tag i saker. Och bara genom att bestämma det så känns det genast lite bättre.

Jag har slängt i tvätt och plockat ur skräpet ur diskhon. Och gör sakta men säkert en sak i taget för att komma ur detta kaos.

Mailat den sista gången till länsarkivet i hopp om lite goda nyheter och gjort ett val. Det svåra blir att faktiskt stå fast vid det, och fullfölja.

Det kommer förmodligen bli en svår tid framöver, men jag ska bygga upp mig igen och stå pall. Våga helt enkelt.

Mitt ex Ken påminde mig om en sak mamma en gång sa till mig när jag hade en sjukt jobbig period några år tillbaka. ( och nu tror jag inte på gud men det kan kännas bra att höra ändå )

Gud testar endast dom starkaste människorna mest.

Eller kanske inte ordagrannt så men något i den stilen. Vilket får mig att orka lite mer. Jag är stark det vet jag, annars hade jag inte stått här idag. Jag orkar bara jag ger mig fan på det. Och jag vill.