Jag har spenderat mestadels av denna dag i sängen. Gråtandes som en patetisk 14 åring. Varför kan man fråga sig. Jo för att jag behöver det. Jag behöver få vältra mig i skiten och gråta som ett barn. Och tycka synd om mig själv, och vara förbannad, arg besviken och less. Jag har ett stort vägval att göra och kan inte bestämma mig. Då båda vägarna leder till mer problem och mer smärta om än på olika sätt. Jag önskade jag kunde skriva allt men det kan jag inte.

Dessutom dom människor jag önskade fanns där för mig när jag som mest behöver det lyser med sin frånvaro.

Mamma gör så gott hon kan för att hjälpa mig. Men jag tappar bara humöret och blir arg hela tiden när vi pratar med varann vilket inte är rättvist mot henne heller. Jag vet att hon verkligen kämpar hon med.

Alla kommer med olika förslag på lösningar och tips och råd. Jag uppskattar det samdigt som det gör mig ännu mer förvirrad i mitt val.

Just nu har jag svårt att fungera som person. Och jag funderar på om jag kanske inte måste söka hjälp. Alla tjatar om det men man inser det inte förens man gör som jag och spenderar en hel dag i sängen och gråter om vartannat.

När man känner att träffa folk tar emot och man inte finner orken att ens plocka upp i lägenheten. När man inte störs av att allt skräp ligger i vasken för att man inte orkat ta fram en påse att sätta i sopkorgen. När tvätten ligger uppdelad i färger men man inte vill sätta foten utanför dörren av rädslan att börja gråta öppet bland folk.  När man stöter bort den/dom personer som betyder allra mest för att man känner sig så sårad överlag i själen att det är bättre att skapa bråk och bli paranoid än att ta itu med sig själv. Och man beter sig som en liten 14 årig flicka och desperat försöker få uppmärksamhet på helt fel sätt genom att anklagar dom man älskar istället för att ta tag i sig själv och bara sopa rent.

Så här ärlig har jag nog inte varit med mig själv på väldigt länge. Och folk får dömma mig och tycka att jag är sjuk som väljer att skriva det här. Men detta är min kanal för att få lite  av skiten att rinna av mig och reda ut mina tankar.    Emo Linn i sin skyddssäng.

Jag vet att man kan lova saker och att det kan komma förhinder. Men när man lovar saker och inte ens försöker hålla det är nåt av det värsta jag vet.

För så gör dom flesta eller iallafall mot mig känns det som.

Lova för fan inte något om du inte tänker göra allt i din makt för att hålla det.

För att sedan bryta någons förtroende på det viset är inte speciellt vackert.

Jag förstår väl att alla inte alltid kan göra allt. Då hade inte världen sett ut som den gör med fattigdom och elände, men man kan väl iallafall göra ett riktigt försök?

Jag är så förbannad/arg/ledsen och less på allt. Tappar humöret och sanset hela tiden. Och vet faktiskt inte hur jag ska ta mig ur det här.