Ibland känns det som att jag befinner mig i ett vakuum. Där tiden försvinner och dansar förbi utanför medans jag oförmögen sitter där inne, fast.
Känslan av att tankarna studsar i ett tyst eko som bara jag kan höra och vägrar tystna och dö ut. Att ständigt behöva känna oro. Oro över att fastna och glömma bort mig själv. Oro över pengar, och oro för nästa stora smäll.
Dom kommer rätt ofta, dom öronbedövande smällarna som slår en till backen mentalt. Och jag reser mig och gör mig redo för nästa..
Det har börjat bli tyngre att resa sig. Armarna bär inte lika starka och benen skälver till ibland. Men viljan finns där. Och den kan inget hindra. Inte ens mitt vakuum..