Det är November, och jag har lyckats ducka lite för höstmörkret fram tills nu. Jag har levt uppe bland molnen och inte insett att mörkret kommit krypande.

Men idag gick det upp för mig. När det var mörkt när jag gick till jobbet och solen precis gick ner när jag åkte från jobbet.

Man får ju glädjas åt dom fina solnedgångarna nu, men mörkret finns ändå snart där och kryper under skinnet på en.

Jag har varit en dålig och svartsjuk flickvän idag också. Jag hatar när jag blir sån. Men ibland bara flyger det på mig, och jag kan inte hejda det. Sen skäms jag efteråt för att jag inte bara kunde ha tyglat mina känslor. Och gjort det bästa av den lilla tid jag faktiskt får prata med honom.

Och då får man lite ångest bara för det. Och mörkret, mens, fattigdom och trötthet.

Som sagt så är jag ingen direkt mästare på att vara morgonpigg. Och när det sen är mycket på jobbet och man kommer hem och pustar ut. Ja då kommer allt smygande som man stoppat undan under dagen.

Och så mörkret.

Så jag bestämde mig för att medans jag tvättade göra nya slingor i håret, för att göra tillvaron lite ljusare ;) Och med lite hjälp från Ida med bakhuvudet så blev jag riktigt nöjd. Och slipper skämmas över utväxten från helvetet.

Genast blev allt lite bättre.

Sedan tog jag ett långt snack med mamma. Och hon sa åt mig att plocka fram självsäkerheten.

Och lita på kärleken han visat mig. Och se fram emot dom äventyr som väntar.

Ja ibland är det allt bra att mammor finns.

Imorgon ska jag försöka sova länge, och träffa Nathalie. Ska försöka mig på en promenad också så jag kan rensa huvudet lite.

Imorse begav jag mig till jobbet i en okristlig tid och allt var kallt och mörkt. Jag är verkligen ingen tidigmorgon-människa. Jag fungerar bäst om jag får gå upp runt nio snåret. Att gå upp 6 är för mig något man helst inte gör.

Hela dagen var fullspäckad och jag var supertrött när jag begav mig hem.

Väl hemma möts jag av en present liggandes på min säng, tillsammans med en lapp och en Hello Kitty tidning med wallstickers.

Min älskade Ida som legat hemma sjuk, har tagit sig ut och inhandlat en present till mig.

Jag fick en supersöt fjärilsmugg! Och en urgullig lapp.

Det var ju så att Ida råkade ha sönder muggen som jag köpte när jag flyttade in och ville ha något som var mitt eget innan mina saker var här. Iofs har jag inte packat upp några av mina kökssaker förutom min stavmixer nu heller. Så det var väl en alldelels förträfflig present.

Fick också ändring på schemat, jobbar dag imorgon. Så jag borde verkligen ligga och sova nu. Men somnandet har lixom försvårats sedan Rob åkte. Det extra kramtäcket och mina Hello Kitty substitut håller inte riktigt samma standard som hans omfamning. Det är konstigt hur man kan vänja sig så vid att ha någon vid sin sida.

Jag har inte varit någon som gillat att ligga nära tidigare direkt. Jag vill gärna somna för mig själv och ha plats i sängen. Men något hände med Rob. Jag ville ligga så nära det bara gick.

Har fått reda på hur jag jobbar i jul också. Det blir natt. Dagen innan, under julafton och även juldagen.

Katsching!

Jag är ju inte mycket för att fira jul ändå. Ida kommer vara i norrland så jag har inget emot det.

Men nu ska jag försöka tvångssomna.

Jag inser nu att jag har varit en dålig kompis på senaste tiden. Jag hör aldrig av mig, jag vill aldrig följa med på något. Jag hittar aldrig på nåt. 

Det har väl mestadels varit för att jag inte velat gå miste om tiden jag haft med Rob. När man vet att tiden är begränsad och vill få ut så mycket man kan av den. 

Men jag ska skärpa mig nu, jag lovar. 

Iofs kommer jag jobba mycket nu ett tag framöver. Jag kommer ta varenda extrapass jag kan och se till att jag inte blir sjuk igen. För jag är i desperat behov av pengar till min resa. 

Men så fort jag har tid ska jag försöka vara en god vän. 

Jag kan inte hitta på dyra saker som att gå ut och middagsdricka eller så. Men en film eller bara kaffehäng är jag ganska bra på. 

Denna vecka är inte så intressant, jag jobbar imorgon på dagen sen tänkte jag ta itu med mitt stackars rum som jag försummat. Och även tvätta berget av tvätt som väntar på mig. 

Jag jobbar tisdag och onsdag natt. Ledig torsdag och fredag. Kommer förmodligen vara som en zombie men det är det värt. Sen jobbar jag lördag och söndag natt. Inte direkt världens rockigaste vecka men det genererar pengar. 

Stackars Ida är sjuk. Förmodligen i samma hemska influensa som jag drabbades av. 

Jag tycker verkligen synd om henne. Men nu måste jag försöka sova, då jag börjar 7.15 imorgon..

Idag har jag gått igenom en känslomässig bergochdalbana. Jag tänker inte gå in på det, men jag har verkligen inte varit glad.

Allt är väl vad man kan kalla löst nu, eller så gott det går iallafall.

Nu handlar det mest om att våga lita på och tro på det som sagts.

Med mina tidigare erfarenheter av förhållanden, och då menar jag inte bara mina utan alla människor runt omkring mig och deras förhållanden. Har jag svårt att lita på människor.

Det är min största brist, det skapar mer problem än det löser helt enkelt.

Jag har sett så många människor ljuga och gå bakom ryggen på varandra att jag konstant tror att det är det alla gör. Jag har själv inte varit en ängel och försöker inte få det att framstå som det.

Men med allt detta i ryggsäcken är jag överanalytisk.

Idag har varit en sån dag, när jag har sett för mycket och överreagerat helt enkelt.

Kanske beror det på saknaden, den blev för stor och jag letade fel. Eller så beror det på något annat.

Men summan av kardemumman är iallafall att jag saknar Rob sjukt mycket. 

Och han saknar mig. Det är fan inte lätt att ha en pojkvän på andra sidan jorden, som man måste vänta en hel dag på att få prata med pga tidsskillnaden.

Jag är så kär så det skrämmer mig, och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Men vem säger att kärlek är enkelt? Man måste kämpa för det man vill ha. Man måste våga, vilja och tro. Och inte låta tvivel infektera sin hjärna.

På Heathrow dagen vi sa hejdå :( Hade lite svårt att le på fotot..

Tänkte lägga upp lite bilder från begravningen och allt runtomkring som jag glömde lägga upp i förra inlägget.

Hjärtat är från oss barnbarn och barnbarns barn.

Mormors kista och granen med orienteringskontrollen :) Där mormor var i sitt rätta element.

Kusinerna och släkten på middagen efteråt.

Och Rob i skjorta ;) något han aldrig vill ha på sig. Men offrade sig för min skull.

Mossis skruttunge! I sin onepiece :)

Robs födelsedagstårta.

Mina hello kitty substitut nu när Rob är borta. Och det supersöta pannbandet jag fick av Tina när jag åkte hem.

Låt Januari komma snabbt nu så jag får vara nära mitt hjärta igen!

60 dagar kvar tills jag börjar min resa till andra sidan jorden för nya äventyr.

Tack Ida och My för att ni är underbara vänner.

Och tack Tina för att jag fick prata med dig när det var som tuffast idag.

Och tack Rob för att du alltid får mig att må bättre.

För en vecka sedan befann jag mig i Kil i Värmland för min mormors begravning. Jag hade Rob vid min sida som stöttade mig och var underbar. Min släkt försökte så gott dom kunde att kommunicera med honom. Men han kände sig nog lite bortkommen. Jag är glad att alla fått träffa honom, och att han fått träffa alla. 

Begravningen var jättefin, och vi åt en mysig lunch på Apertin efteråt. 

Det var härligt att få träffa Emmy, Mamma och Ellen också och bara hänga och spela kort. 

Fredagen ruschade vi till Västerås för att spendera sista helgen på klubben och ha hejdå fest för Rob. 

Vi började väl dricka ganska tidigt vilket betydde att jag gick och la mig ganska tidigt också..

Det gjorde inget, då fick Rob lite egentid med sina vänner.

Söndagen packade vi, åkte till Stockholm och hälsade på min syster lite. Vi fick äppelpaj och te hos Patrik och Linda och hann mysa med dom en stund. 

Dom var snälla och skjutsade oss till flygplatsen dagen efter eller rättare sagt morgonen efter.. 7.30 lämnade vi stockholm. 

Flyget gick 11 till Gatwick. Eftersom jag bara varit utomlands en gång tidigare ( ej inräknat norge ) var jag sjukt exalterad och svettades som en gris och satt med munnen öppen och stirrade ut genom fönstret hela resan. Haha! Noob!!! 

När vi kom fram åkte vi runt lite och dom visade mig den fina engelska landsbygden. Verkligen supermysigt. Vi överraskade Rob´s gudmor som fyllde 92, och fick träffa en massa av Rob´s familjs vänner.

Alla husen var så söta och fint byggda. Överallt vart man än åkte och körde var dom likadana men olika. Oj kan man skriva så? Förstår man vad jag menar då?

Sedan åkte vi hem till Rob´s familj och jag fick träffa lillasyster Reanne och hunden Josie :)

Tina och Rob i soffan <3

Jag blev så himla välkomnad och väl mottagen.  

På kvällen skulle vi ner till piren och ut och ta en drink. 

Vi åkte the Brighton eye som är som the London eye men lite mindre. 

Rob och Reanne <3

Ganska roligt namn på en butik som säljer diverse + alkohol. Hahaha!

Robs syster Corinne <3

Vi sov hos Rob´s mormor och morfar eller rättare sagt grandpa och nana :)

Vi fick Brighton breakfast vilket innehåller:

Stekt ägg, vita bönor i tomatsås, stekt korv ( veg alternativet för mig ), toast, juice och kaffe.

En riktig engelsk frukost med andra ord.

Dag 2 var packad till bredden med aktiviteter, vi hade lite sightseeing i Brighton. Gick genom the Lanes med alla roliga butiker.

Sedan ner till stranden och åt fish and chips i solen.

Jag har aldrig sett så stora och feta måsar i hela mitt liv.. Och så många!

Sedan gick vi till The Brighton Pier för att spela bort pengar i the arcade. Rob´s mamma Tina vann en hello kitty teddybjörn i en sån där maskin med en krok som går ner och ska lyfta upp dom. Hon är tydligen en mästare på såna ;) 

Jag hade så otroligt roligt med hela hans familj hela dagen. Dom är helt underbara!

Och jag fick pussas i solnedgången :) Hur romantiskt som helst.

Herregud, om jag var förälskad innan kan jag bara säga att jag nu är ännu mer förälskad. När man har träffat hans familj och fått bli en del av den.

På kvällen spelade vi kort och drack nån öl, åt tårta och firade Rob eftersom han fyller år imorgon. 

Sen började verkligheten komma ikapp mig, att han skulle åka dagen därpå. Jag också såklart men att jag sedan inte skulle få träffa honom förens den 8 januari när jag landar på Nya Zeeland.

Jag grät när jag somnade, jag grät under natten, jag grät när jag vaknade och vid frukostbordet.

Så fort jag tittade honom i ögonen kom tårarna.

Vi packade om våra saker och for till Heathrow. Väl där fikade vi lite och satt och pratade innan det var dags att säga hejdå.

Usch, det skar i hjärtat att behöva skiljas från den person jag älskar så otroligt mycket att det ibland blir lite för mycket för mig själv till och med.

Vi stod och grät och kramades och pussades och var tvungen att säga hejdå och pussa varandra flera gånger innan han gick iväg.

Fy fan!

Jag och hans mamma satte oss och grät och pratade om det sorgliga vi just gått igenom.

Hon tog med mig till ett shoppingcenter och jag fick en hello kitty plånbok, för min är sönder och har inget litet fönster att ha kort i som man kan se. Men min nya har det, så nu kan jag titta på honom jämt.

Jag är en sån jävla tönt, men just nu är jag bara så ledsen över att han har åkt så jag måste få ut det. Jag fick ett jättesött pannband med små fluffiga öron på :)

Sen åkte vi till Gatwick för att lämna av mig. Och vi grät igen.

Tina är verkligen en underbar människa, så full av kärlek och förståelse. Det var skönt att få gråta och prata ut med henne efter han hade åkt. Nån som förstod min saknad.

Jag landade i skavsta halv tolv igår natt och var inte hemma i lägenheten fören strax efter 1.

Somnade inte förens kanske halv 3, och skulle börja jobba kvart över 7. Jag försov mig en halvtimme tack vare att Ida vaknade och väckte mig. Jag var väl för trött för att höra klockan antar jag. 

Så nu har jag jobbat till 4, suttit hemma och gråtit och saknat honom. Haft en mindre kris, men jag tror det mest beror på jag är så trött och det har varit så mycket på kort tid och det faktum att det var igår jag var tvungen att säga hejdå. 

Men jag ska nog lägga mig snart och försöka se lite ljusare på situationen imorgon. Det är ju trots allt en dag närmare tills jag får träffa honom igen ;) 

Ja man kan säga att livet verkligen har rullat på den senaste tiden. 

Nu ligger jobb,jobb,jobb på schemat fram tills januari. 

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3    

..som att gå till affären som ligger på andra sidan huset där jag bor gör att jag tappar all energi. Jag var helt andfådd och var tvungen att sätta mig när jag kom hem igen. Jag köpte frukt och yoghurt och müsli. Fick i mig lite yoghurt och banan tidigare idag. 

Men när jag började attackhosta som aldrig förr fick jag inte behålla det. 

Att hosta så man kräks hör inte till något jag anser vara en trevlig upplevelse. Gick och la mig och sov igenom lite feber, mamma säger att jag måste låta kroppen ta hand om sjukdomen och inte bara bedöva den med ipren och sånt. Men jag klararde bara 3 timmar sen gjorde frossan och värken i kroppen mer ont än jag orkade med. Så nyss började dom verka igen och jag lyckades få i mig lite mackor och kokt ägg och ett glas mjölk. 

Låter inte direkt som en gourmet måltid, men det gick ner iallafall.

Nu väntar jag bara på att Rob ska komma och lugna mig. Han åker ju om ca en vecka :( Herregud vad tomt det kommer bli. Jag har aldrig älskat nån så mycket som jag älskar honom och det kommer kännas när han är borta. Men det kanske är bra att få sakna varann också. 

Men nu ska jag fördriva mer tid i sängen med ännu en dålig film. 

Den här influensan tar död på mig!

Jag har konstant 2 glas vatten bredvid sängen för jag svettas som en rysk kulstöterska så fort tabletterna börjar verka. Och när dom går ur systemet frossar jag och det värker i hela kroppen. Äta är svårt, jag får passa på medans jag mår någorlunda. Hostan är skitjobbig. Jag kan inte hosta ordentligt för det gör för ont så jag får inte upp nåt.

Jag önskar ingen i världen denna hemska sjukdom, inte ens min ärkefiende. Inte för att jag har nån men om jag hade haft..

Jag orkar verkligen inte med det här så mycket längre. Och jag måste bli frisk så jag kan gå på min mormors begravning. För jag får inte komma om jag är sjuk. :(

Älskade Rob kom med en liten present för att pigga upp mig igår kväll.

Hello Kitty minimorötter. Hur gulligt är inte det?

Dom åt jag imorse, så lite vitaminer får jag i mig. Ida var en pärla och gick till affären åt mig också. Så nu har jag middag när Rob är och jobbar.

Livet i sängen är inte så spännande. Det blir lite serier och lite film och massa svett.

Jaja det är väl bara att härda ut.

Men jag förbannar den människa som gett mig denna hemska sjukdom.

Sedan i måndags dag har jag haft hög feber, huvudvärk, ledvärk och ont i magen. Febern går ner när jag äter febernedsättande och sen svettas jag som en finne i bastun. När febern inte ville ge sig bestämde jag mig igår för att gå till vårdcentralen. 

Min läkare blev mycket fundersam och lät oss komma in och ut flera gånger och jag fick ta prover, och klä av mig helt för att kolla om jag hade blivit biten av nåt. Men efter mycket om och men blev jag skickad till akuten på SÖS för hon tyckte att det var för tidigt att ha influensan..

Så jag spenderade ca 6 timmar på akuten och fick ta blodprover, vilket är det värsta jag vet! 

Min älskade pojkvän var så snäll och tog kort på mig i mitt svagaste ögonblick. Jag var inte så tuff då inte. 

Han roade sig med att göra ballonghandskar när vi väntade. 

När läkaren tillslut infinner sig klockan halv elva på kvällen säger han att det är influensan och att nån måste ju vara först med den. 

Jahapp.. och att jag kunde förvänta mig att vara sjuk i några dagar till.

Så nu är jag tvångskomenderad till mitt rum, med undantag att gå på toaletten för att inte smitta mina kombos. Inte för att jag orkar så mycket ändå. 

Vi hade ju Liam här på besök under tiden som jag var sjuk, kanske inte så jättekul för honom. Vi gjorde inte så mycket. Men vi hann med en fika och lite biljard. 

Fick ett kort av Ida på när jag visade delar av min Hello Kitty samling för henne :)

Annars har Rob mest spelat tv-spel med Ida och Liam uner veckan och jag legat och vilat.. 

Nästa vecka är begravningen av min älskade mormor. Rob följer förmodligen med och träffar alla mina släktingar. Hoppas han följer med, jag kan behöva hans stöd. Det kommer bli tufft och oerhört sorgligt. 

Men det är livets gång och hellre det än att hon skulle behöva lida. 

Helgen blir nog mest att ligga i sängen och dega.

     Kanske världens sötaste staty!