Jag har en säng, en för många ganska självklar sömnhjälpreda. Jag har nu i nästan 6 veckor sovit i diverse konstellationer av detta. Men idag mina vänner har jag en säng! Och jag kommer inte bli väckt av barn eller någon annan för den delen.
Klad chey!!

Nu har jag befunnit mig i Stockholm i en vecka. Har lyckats jobba med både att inventera på NK och stå i baren på Sollentuna Blues&Rock festival. Inte så dåligt för den som är arbetslös. 

Har även fått hänga med mina vänner och idag flyttar jag in i mitt förra rum på söder.

Inte så illa pinkat för en gammal räv.

Jag är lite barnslig och tror på sagor och lyckliga slut. Att kärleken övervinner allt och att prinsessan får sin prins. När ska jag släppa den tanken?

När ska jag inse att livet inte är en saga, att prinsen inte väljer prinsessan och att det inte finns några lyckliga slut?

När ska jag vakna upp ur drömmen och inse att livet är kallt och hårt?

Att jag är ensam och övergiven.

Ja jag är dramatisk, och uttrycker mig ganska destruktivt just nu. Men hur ska jag annars få utlopp för mina känslor? Personen jag försöker få säga allt till vägrar lyssna och blir bara arg när jag vill ha allt osagt ur mig. 

Jag har ännu inte lyckats bli sådär arg och förbannad och bett honom fara åt helvete. Vilket jag egentligen borde efter vad han satt mig i. 

Jag menar vilken människa utsätter den man sägs ha älskat för ett sånt öde.

Visst saker börja ordna upp sig i mitt liv. Men än är jag inte där. Än står inget skrivet i sten och oron över pengar börjar krypa över mig.

Idag satt jag på bussen ner till huvudstaden i 8 timmar. 

8 timmar inne i mitt huvud igen, med musik jag egentligen inte vill lyssna på. Den påminner bara om honom. Note to self: - Skaffa ny musik..

Bara för att han säger att jag borde gå vidare, för att han har gjort det. Betyder inte att jag helt plötsligt ska vakna imorgon och all min ångest och smärta ska vara borta. Jag funkar inte så. Det tar tid, och tårar och en oerhörd smärta innan jag kan gå vidare tydligen. 

En männsika som satt oerhört stora spår i ens hjärta försvinner inte med ett poff. Även om man kunde ha önskat det, som magi.

Men magi finns inte i den här världen, det har man ju fått känna ganska tydligt. 

Det betyder inte att jag inte uppskattar allt jag lärt mig, människor jag träffat och lärt känna under tiden med honom. Men just nu känns det väldigt långt bort. När man somnar på en blöt kudde, i en soffa, alldelels ensam. 

Man önskar att han för en dag fick känna hur det kändes, och kanske kunde förstå. Men det kommer inte hända. 

True love isn't easy. But it must be fought for. Because once you find it, it can never be replaced. 

Idag gjorde jag det, jag färgade håret. Ett steg framåt i mitt nya liv. 

Jag har funderat på det länge och varför inte göra det när man äntligen är här där den bästa frisören håller till?

3,5h och mycket tålamod från älskade Jenny senare så blev jag supernöjd och känner mig genast mycket finare. 

Att så lite kan göra så mycket. 

Riktigt nöjd faktiskt!!

Livets lilla pussel börjar falla på plats lite nu. Jag vill inte säga för mycket och jinxa allt men det går lite bättre nu.

Herrn har inte svarat på något meddelande sen torsdag och det är saker jag behöver lösa inom kort med honom. Men han vägrar. 

Jag har levt i en förhoppning om att han skulle ändra sig. Att han behövde tid, och bara behövde inse vilket misstag han gjort. 

Rent ut sagt levt i en sagovärld där allting slutar lyckligt och prinsen kommer till undsättning. 

Men det är ingenting som är glamouröst med det jag går igenom just i detta nu.

Idag tog han bort vårt förhållande på Facebook. När jag insåg det kom paniken. Den sista lilla livlinan som jag hållit så hårt i kapades och jag föll.

Det finns ingen glamour över att gråta tills du spyr. Eller sitta och kippa efter andan hemma hos en vän som inget kan göra. Prinsessan får aldrig sin prins med kinderna våta av tårar och snor.

Jag känner mig så jävla dum i huvudet, hur kunde jag sätta honom på en pediestal och höja honom så högt till skyarna?

En person jag älskat som jag aldrig älskat nån förut, öppnat mitt hjärta och allra innersta för som bara vänder mig ryggen när det inte passar honom längre?

Och den maktlöshet man genomgår när man sitter här och inte kan fly nånstans. Jag har inget som bara är mitt. Jag känner mig inte trygg någonstans. 

Och visst är det patetiskt och jag borde rycka upp mig och allt kommer bli bra. Men där jag sitter nu med mina ännu en gång blodröda ögon och hyperventilerar känns det längre bort än innan. Och det steg jag tog idag med att söka jobb känns hopplöst.

Hoppet är det sista som lämnar människan säger dom, och nu när hoppet är borta vad finns då kvar?

Ett tomt skal av den personen jag en gång var och önskar att jag kunde hitta igen. 

Den sista lilla biten av mitt hjärta brast och ligger nu på golvet och tynar bort. 

Det är nästan två veckor sedan det hände. Då livet rasade under mina fötter. Han lever vidare, festar och lever livet. Han vägrar prata om sakerna och ignorerar mig. 

Han säger att vi behöver tid. Jag behöver inte nån jävla tid. Jag behöver ett liv och få ur mig det som ligger och skaver. 

Livet går vidare för honom, han har alla vänner på klubben som stöttar honom. Han ska fortfarande åka till Nya Zeeland. Han har jobb och trygghet och kan bara vifta bort mig för att han inte orkar. 

Ganska själviskt enligt min mening. 

Jag tvingas flytta runt hos vänner, försöker hitta en mening och ett mål. Men det gör för ont fortfarande. 

Jag gråter på natten och drömmer om honom. Och när jag är ensam gråter jag ännu mer. 

Och jag känner mig så jävla dum i huvudet som gråter över någon som faktiskt inte bryr sig. Som lovade att finnas där för mig men vänder mig ryggen när det blir för mycket. 

Han var mitt allt i ett år. Jag gav upp allt för honom, och gav mig helhjärtat in i "vårat" liv. 

Jag puschade honom framåt och peppade och hjälpte för att han skulle komma framåt och närmare sina mål. Men när jag behövde hjälp fanns ingen att få. Och jag glömde bort mig själv. 

Jag gav min själ och mitt hjärta för den karln. Jag blev osäker på mig själv och nu sitter jag här utan självförtroende. 

Oavsett vad jag tar på mig eller hur jag sminkar mig så känner jag mig ful. Och jag orkar inte mer nu. 

Jag tycker att han kommer lätt undan efter att ha satt mig i en situation där jag står helt utelämnad. 

I helgen var det Urkult, och jag fick träffa vänner jag inte sett på mycket länge. 

Jag försökte ha roligt och uppskatta festivalandan. Men det gick inte så bra.

Men det är bra att ha människor som bara vill en väl omkring sig. 

Jag önskar att jag bara kunde bli förbannad och skrika och be han fara åt helvete. 

Men jag kan inte. 

Och att bli ignorerad driver mig till vansinne.

Att gå har blivit min terapi. Bara gå och gå och gå. Det hjälper för stunden. Så fort jag sätter mig ner eller står stilla hoppar han in i mitt huvud igen. Dom senaste dagarna har jag gjort just det. Ensam eller tillsammans med vänner.

Igår och idag träffade jag Linda och Simone. Vi säger inte så mycket. Jag vill inte babbla på om Rob i och med att han även är hennes vän. Det är inte så att jag pratar illa om honom. Snarare tvärtom, jag saknar honom. Och även fast jag kanske inte borde vill jag att han ska ångra sig. 

Lyckades få prata med honom idag. Blev inte så mycket klokare på det egentligen. Men jag saknar honom och det var skönt att höra hans röst.. 

Träffade även min gamla barndomskompis Anna från Åre igår. Vi satt och prata i timmar om livet och kärlek och allt däremellan. Och det kändes genast lite bättre. Men idag är jag tillbaka på samma ruta. 

Jag kan inte skylla allt på honom, jag har inte varit perfekt i vårat förhållande heller. 

Jag har varit svartsjuk och krävt hans uppmärksamhet när han dragit sig undan. Som en ond spiral. 

Ju mer han tog avstånd desto mer ville jag att han skulle se mig. Och killar funkar förmodligen tvärtom. 

Jag hade väl inte förväntat mig att livet skulle vara så intensivt på en fallskärmsklubb. Att man inte har ett privatliv och aldrig riktigt kan slappna av. Om man nu bor där på heltid.

Och jag fick panik vissa stunder när jag såg andra som var sådär pluttinuttiga. 

Jag vet fortfarande inte vart jag ska ta vägen, vad jag vill göra eller hur. Det gör inte saken lättare. 

Men imorgon åker jag uppåt för att träffa mamma och vänner och försöka fundera vidare på vart livet tar vägen. 8 timmar buss kommer vara tortyr, men man får väl ta tjuren vid hornen på nåt vis.