Gårdagen bestod mest av gråt och alla känslor man kan känna på en och samma gång.

Idag känner jag mig mest apatisk. Jag kan inte tänka, alla tankar bara flyter ihop till en gröt. 

Och gröten bildar en bild av honom. Och allt jag har i huvudet är Rob.

Saknaden jag känner är något så stort att jag inte vet hur jag ska hantera den. Vi har ju tillbringat så mycket tid tillsammans att jag nu känner mig naken utan honom. 

Han har varit mitt stöd och min värld. 

Jag fick ett mail igår, som satte fler frågor i huvudet än gav några svar. Och en gnista hopp tändes i mig. Vilket förmodligen bara är patetiskt och fel av mig. 

Det jobbigaste är att inte kunna prata med honom, att få svar på alla saker som cirkulerar i mitt huvud. 

Jag är bara så förtvivlad. Handfallen, och orkar inte tänka på vad jag ska ta mig till. 

Jag har varit på promenader längst vattnet och försökt uppskatta sommaren i Stockholm. Men just nu känns ingenting vackert. Jag önskar bara att han gick där bredvid mig. 

Jag känner mig så patetisk som trånar efter någon som inte vill ha mig i sitt liv. Men han är min största kärlek hittills och det går inte över på en gång. 

När jag var ute och gick kom låten nothing compares to you igång. Jag har nog aldrig förstått betydelsen så bra som jag gör just nu.