Jag vaknade igår och mådde relativt bra, Rob lagade frukost och allt kändes som vanligt. 

Intet ont anande att en timme senare skulle allt i min lilla värld rasa samman. 

Som sagt en timme senare kom nådastöten. 

Rob vill inte vara tillsammans med mig längre. Han vill inte att jag följer med till Nya Zeeland och vill inte ha ett liv med mig.

Jag blev dumpad, berövad på mina drömmar, fråntagen min planerade framtid och hela min värld rasade på en och samma gång. 

Jag blev även bostadslös och arbetslös på samma gång. 

Den kärleken som jag känner för den mannen har inte lämnat mig. Jag är fortfarande lika hutlöst förälskad i honom som jag varit. 

För honom kommer livet att vara detsamma, han kommer fortfarande att åka tillbaka till Nya Zeeland. Han har ett jobb när han kommer dit och någonstans att bo. 

Jag drog det korta strået. Jag ligger nu på min systers soffa och gråter lite om vartannat och har en blank sida framför mig. 

Vad gör jag nu? 

Hur ska jag orka fixa allt det här på en gång? Vart ska jag börja?

Här har jag levt i en falsk dröm om att få resa och tillbringa min tid med den vackraste personen jag någonsin träffat. 

Jag står tomhänt, shockad, utgråten och förtvivlad på ruta ett. 

Jag kan tycka att han ger upp för lätt. Att han tar den enkla vägen och inte kämpar för vår kärlek. 

Men det är min åsikt. Han hade sina skäl och jag får väl inget annat än acceptera dom egentligen. Även om jag kan tycka att det är orättvist och tragiskt. 

Men jag sitter fortfarande här med hjärtat i handen och blodsprängda ögon och frågar mig varför. 

Jag vill inget hellre än att vara i hans armar. 

Man kanske kan kalla mig patetisk, och kärlekskrank. Men jag står iallafall för att jag är det.

Jag vågar visa min patetiska sida, och vågar be på mina bara knän. 

Och visst kan man se det som att jag nu har 1000 möjligheter framför mig. Men det är ju inte det jag vill ha egentligen. 

Även om det är en liten tröst. 

Just nu vill jag bara gråta och drömma mig tillbaka.