Jag blev fullast på krogen igen. Och ja ungefär hela tiden inne på krogen är ett stort svart hål. Det är tur att jag har vänner som hjälper mig att gå. Och som tar hand om mig. TACK LINDA!!!

Jag har tydligen bråkat också. Och minns det inte eller vad jag sagt. Jag kan ju inte göra annat än att stå för det och be om ursäkt. 

Att jag flippar ur på grund av att fyllan tagit över helt ska ju inte gå ut över någonannan. 

Men det är ju alltid nån som ska göra bort sig ellerhur.

Och ja jag stod för den underhållningen igår. 

För att komma in på annat.. 

Jag vet att jag inte borde men tanken känns lockande. Han är ju spänning, och ett svin. FAN!! Jag borde bara släppa tanken men nu har den grott fast och jag kan inte bara ignorera..

Jag måste få tankarna på annat.

Skall nog vara nykter ett tag nu, måste få lite balans i livet. 

Börja träna och  få ordning på ass:et. Måste få ordning på dö-fläsket nu.

Och kanske köra nån rensningskur å få ur all skit ur kroppen.

Nu ska det sovas och jobbas imorgon.

Linn*

Efter ett samtal igår med mannen som jag egentligen inte borde bry mig om, funderar jag på om jag ska sänka garden och ge efter.

Men herregud va fegt av mig.. Men karln har en jävla kraft som suger mig in..

Satt och prata hela kvällen på msn. Och förklarade att om han vill komma så mycket som nån meter i närheten får han fan kämpa.  Som en gris.

Fan det är så jävla dåligt av mig att sänka garden så här lätt. Han säger så mycket. Och lovar men jag säger att det känns som tomma ord och att det krävs mer än ord vid det här laget.

Ja jag kommer väl att få ångra mitt beslut att ens fundera på att släppa honom nära. Men man ska väl ta risker?

Dessutom berätta jag för Kim om mitt problem och han sa att jag borde ge honom en chans. Han kanske har förändrats. Men det är svårt att tro.

FAN.. Varför ska det vara så svårt. Han är ju så förbannat snygg.

Men ska det spela någon roll? Är det inte ett gott hjärta man behöver?

Men såna killar kommer inte nära mig. Dom stöter jag bort.

Vad fan har man för jävla problem egentligen.

Ja ikväll vet jag inte vad det blir. Vi får väl vänta och se helt enkelt.

Wish me luck*

Idag fick jag ett sms som jag inte väntade mig.

En gammal flirt, en mycket ond och hjärtekrossande flirt, hörde av sig för att berätta att han flyttar uppåt igen.

Och någonstans inne i detta hjärta tog en liten bit ett skutt. Även fast jag vet att blotta tanken på denna karl inte är en bra idé. Men som den lilla bad-boy junkie jag är så kommer känslorna och tankarna tillbaka.

Jag vet så väl att det är en jävligt dålig idé. Att jag bara kommer bli sårad precis som alla andra gånger denna man valsat in i mitt liv.

Men ändå håller jag ett litet fönster öppet för honom att slinka in i. 

Och jag säger ju själv att jag inte vill ha en för mjäkig kille, men vart ska man dra gränsen? Finns det egentligen något mellanting?

Min sista kontakt med honom innan denna gång undrade han om jag inte skulle prata med Bingo. Och att jag borde vara med i hans blaska.. Som om jag skulle sälja mig på det viset. Sedan lämnade han över telefonen till en annan person som sa att jag borde skita i honom. Att jag förtjänade bättre. Sedan tog han tillbaka telefonen och la på i örat på mig. Och jag satt gråtandes på midsommar afton.

Nej jag borde skaka av den lilla förhoppning jag har att det skulle kunna fungera. Även fast han inte bor förbannat många mil bort. Även fast han bor i närheten.

Men samtidigt, skulle jag klara av att se honom med någon annan? Nej, det skulle krossa min lilla värld. Men vad är priset för egen lycka? För att behålla värdigheten?

Ja ja, nu har jag suttit hemma i många dagar och börjar fundera på hur människor orkar vara arbetslösa. Jag längtar nästan tillbaka till jobbet. Iofs har jag varit sjuk och inte orkat röra mig utanför dörren. Men äntligen orkar jag träffa folk. Och röra mig utan att hosta sönder mig.. 

Jaja nu ska jag titta på film.

Har jag legat  i en vecka nu. Hostat så ögonen är blod sprängda och träningsverk i mage och lungor ( om det nu går ).

Var och jobbade i söndags men gick till vårdcentralen i måndags och blev sjukskriven. Ska nog gå till jobbet imorgon. Om jag bara tar mig upp, för host medicinen jag fick golvar mig. Vilket i och för sig är meningen eftersom jag inte kan sova för hostan. Men nu sover jag som en liten bebis.  Men det ska säkert gå bra. Får lägga mig tidigt idag.

Ska hem till Linda och få lagad mat idag. Skönt å slippa det, det är en hel kraftanstträngning bara att veta vad man ska äta. 

Nog om den förbannade sjukan.

Killen jag så smått gillade har fattat att han behöver tid för sig själv och att han behöver sätta sig själv i första rummet. 

Så han flyttar till sundsvall och tar tag i sitt liv.  För typ första gången i sitt liv.

Dessutom pratar jag och mitt ex en del nu för tiden. Känns lite konstigt. Men men jag saknar honom lite.

Speciellt när man är sjuk och vill ha nån som pysslar om en.

Ja hösten är här, och man är ensam och sjuk. Vilken jävla toppen blandning. 

Idag pratade jag med Ellen i telefon. Hon sa: Jag saknar dig Mossi.

Och: Lilla gose smöla... Vilket för er som inte kan värmländska betyder, lilla gose smulan.  Vilket mamma å pappa kallar oss barn. Och nu även barn-barnet så klart. Fan va jag saknar min familj.

Linn*

Ja nu sitter man här med ny frisyr.. Som jag för första gången på länge när jag gått till en frisör blev nöjd med.

Kommer väl en bild på det snart!

Jag vet inte vad jag skall ta mig till med killen som jag typ träffar. Vi har inte ens pussats och det har ändå gått ett tag nu. Frågan är om det överhuvudtaget kommer att bli något. Fan jag hatar mig själv när jag velar så här.

Att man aldrig kan vara nöjd eller bestämma sig. Det svårtaste av allt är att jag och mitt ex har börjat prata med varandra på senaste tiden, och dom känslor jag hade för honom börjar påminna sig lite.

Kanske är det bara för att jag känner mig ensam och det är bekant och tryggt på något vis. Eller så saknar jag honom verkligen.

Fan, varför ska det vara så svårt.

Det har inte hänt så mycket i mitt liv. Väntar tills morgondagen och fest hemma hos mig. Ska bli kul å gå ut och träffa folk.

Jao*

It gets messy..

 Ååååå va less jag blir på folk. Å inte nån speciell, utan bara folk i allmänhet.

Det verkar som att alla har P.M.S den här veckan. 

Jag jobbade hela helgen, till 24 fredag. I lördags jobbade jag först från 13.30-22.00 på mitt jobb sen stod jag i garderoben på impuls. till 3.

Och jobbade söndag till 22 igen. Så att vara ledig idag var rätt skönt faktiskt. Synd bara att halva dagen ska gå åt att vara less på allt skitsnack.

Men jag orkar inte lägga ner mer tid eller energi.

Har spenderat en del tid med en person som står mig varmt om hjärtat. Vi har inte pussats eller knappt kramats, men det är en spänning som inte går att ta miste på.

Men då kommer fegisen i mig fram. Hon som inte vågar släppa nån för nära. För han kommer lite för nära min safe zon. Och som den tönt och fegis man är så backar man. Det har inte enbart med min egen feghet att göra, han har nyss gått igenom något ganska stort och jag vill inte bara vara nån mellan landning.

Så vi är mest bara kompisar för tillfället. Vilket funkar bra.

Varför är det alltid så att när det är snälla bra killar så tvivlar jag och backar som en skrämd häst.

Men när det är killar som jag egentligen vet kommer behandla mig som skit, då slänger jag mig framför dom och agerar bro och stöd. Slänger mig i elden för dessa karlar.

Hur kan jag vara sån? Varför är det alltid mycket mer spännande med killar man vet kommer att såra en?

Varför väljer man hjärtesorg framför trygghet? 

Och varför kan man inte bara  nöja sig med att en jättefin och snäll kille faktiskt tycker om mig för den jag är.

Nej jag tvivlar och velar.

Nu ska det tvättas. 

Jag har börjar träffa en gammal vän. Han står mig varmt om hjätat och har alltid gjort det.

Det är lite pirr i magen och spännande. Länge sen jag vart blyg och lite generad. Det jobbiga är att han nyss gjort slut med sin tjej sedan några år tillbaka. Och är lite ostabil.

Han säger ju det själv och att han inte vill såra mig. Och jag är ganska försiktig bara av alla idioter jag råkat ut för, så vi har setts 2 ggr nu och skickat miljarder med sms. Men knappt rört varandra. En kram har det blivit. Det känns skönt för mig med att det inte springer fram.

Han är en trygg person med fötterna på jorden. Och ser hyfsat bra utockså. Aldrig fel.

Jag blir bara så rädd, har ju som alla som läser denna blogg vet inte haft nån på 2 år. Visst några one night stands hit och dit men ingen som man skall leva med och anpassa sig efter.

Kommer jag våga göra det? Kommer jag släppa in någon i mitt lilla rosa fort.

Men han är allt en man ska vara, snäll, lugn och stabil. Han har ett jobb och kan ta hand om sig själv.

Men har nyss precis gjort slut med sitt ex som sagt. Och sånt skrämmer mig.

Man vill ju aldrig vara Rebound tjej lixom.

Igår var min Ida på besök. Vi kollade på film och mysde. Det är så skönt å träffa människor som verkligen känner mig. Jag behöver inte vara rädd för grodorna som kan hoppa ur denna lilla mun ibland. Eller vara rädd för att hon ska ogilla mig för mina små egenheter.

Hon ska rita en katt som jag ska tatuera in. Hon ritar så snyggt och eget.

Nu ska jag jobba vidare i natten och vara den sms ninja jag är. :P

Alla skaffar barn, gifter sig, skaffar nya större lägenheter eller hus.

Överallt vart jag än vänder mig är det barnvagnar, mammor med sina barn. 

Och nu när man sakta börjar krypa mot det hemska 25 års sträcket börjar det rycka i familje nerven. 

Jag har alltid någonstans långt därinne  haft en dröm om att ha barn innan 25, just för att jag inte skall vara allt för gammal när mina barn blivit tonåringar.

Så att man skall kunna få en bra relation med dom, ungefär som jag har med min mamma. Visst har vi våra duster och dåliga dagar, men i grund och botten är vi mer som vänner än mor och dotter. 

Och nu börjar jag passera den gränsen. Befinner mig inte ens i närheten.

Jag är singel, dejtar inte ens.

Jag är bitter och ensam och avundsjuk på alla lyckliga familjer och par.

Kan inte få det ur tanken att jag kanske redan haft min chans.

Jag gjorde en abort vid 16 års ålder.  Vilket jag egentligen inte ångrar.

Jag hade rosa hår och var omogen på många sätt.

Mamma lovade att hjälpa mig om jag ville behålla det, men jag hade redan bestämt mig. Dessutom gjorde killen jag var tillsammans med då slut samma dag som jag fick reda på det. Vilket snabbade på detta beslut betydligt.

Min andra abort var mycket jobbigare. Jag var 20 och var ändå redo att skaffa barn. Jag kunde inte se på barn på ett halvår utan att gråta. Men i och med att min föredetta redan hade en dotter och det inte var rätt tid för oss. Utan jobb och bodde hemma hos min mamma så gjorde jag det. Eftersom man är faktiskt två om det största beslutet i sitt liv.

På ett sätt är jag glad att jag gjorde det, för nu är jag ju singel och har ett jobb.

Men tankarna slipper inte undan att jag kanske har haft min chans.

Och sumpat den, speciellt efter att mamma så vackert hasplade ur sig:

-Du kanske aldrig kommer att få barn.  Du har ju gjort aborter och du kanske inte kommer att få  något barn.

Snällt sagt av ens mamma va? Men hon menade inget illa. Ibland hoppar små grodorna ur hennes mun för att hon inte tänker innan hon pratar.

Ja ja.. Det var kvällens panik attack. Nu ska Linn nanna kudde och förhoppningsvis inte försova sig som hon gjorde idag..

Pinsamt*