Nej jag stavade inte fel i rubriken. Feberuari är just vad det är. 

En tid när allt ställs lite på sin spets. Överallt ligger människor i influensa och vinterkräksjuka. Hostar och spyr och är ynkliga. Det är jag precis just nu. Min enda tröst i vardagen för tillfället kommer ur små askar från apoteket i form av alvedon och ipren.

Influensan är verkligen en tålamodskrävande prövning.

Men det är också den tiden på året som är jobbigast rent psykiskt. Mitt i vintern, precis innan våren bryter ut och ger hopp. Som det sista andetaget man tar innan man måste hålla andan en längre stund, med den sprängande känslan i bröstet som brännande kräver nytt syre. Man vet att stunden snart är kommen när man får ta det efterlängtade andetaget. Men man måste bara hålla ut lite till. 

Man anar att solen faktiskt finns någonstans i horisonten och hoppet börjar tändas i folkets ögon. 

Under bara några dagars tid har flera människor som står och har stått mig nära kontaktat mig och gett mig lite huvudbry. Det märks att man kanske griper efter det sista lilla strået av hopp man kan hitta. Och gör ett sista försök att fylla vardagen med mer än bara tristess. 

Visst är det smickrande att få uppmärksamhet. Men då den känns mer som ett desperat försök att slippa vara ensam än en fin gest blir det snarare motsatt verkan. 

Jag befinner mig just nu på ett ställe i livet där jag har nog med att bara hantera att vara. Jag är ovan att vara ensam eller man kanske ska säga själv. För jag känner mig inte riktigt ensam. Jag är så inne i att bara vara jag och försöka se det positiva i att vara just det. Mitt liv har inte varit såhär stabilt och lugnt någonsin som jag kan komma ihåg. Det är spännande och skrämmande på samma gång. Hur hanterar man det? 

Och det man då kommer att tänka på som man kanske hade förträngt. Saker man aldrig riktigt har hanterat då det har stoppats undan för större saker har blockerat och trängt undan. 

Kanske har det också med min flytt att göra. 

Nu bor jag själv med Sizzla (katten) i en ganska stor lägenhet i Högdalen. Jag gillar området och lägenheten. Jag får inreda och pyssla. När jag inte ligger halvdäckad av influensa såklart. 

Det lämnar mycket utrymme för att rensa tankar och sortera i huvudet också. 

Nu har jag svävat iväg igen. Dags att sova.