Nej jag stavade inte fel i rubriken. Feberuari är just vad det är. 

En tid när allt ställs lite på sin spets. Överallt ligger människor i influensa och vinterkräksjuka. Hostar och spyr och är ynkliga. Det är jag precis just nu. Min enda tröst i vardagen för tillfället kommer ur små askar från apoteket i form av alvedon och ipren.

Influensan är verkligen en tålamodskrävande prövning.

Men det är också den tiden på året som är jobbigast rent psykiskt. Mitt i vintern, precis innan våren bryter ut och ger hopp. Som det sista andetaget man tar innan man måste hålla andan en längre stund, med den sprängande känslan i bröstet som brännande kräver nytt syre. Man vet att stunden snart är kommen när man får ta det efterlängtade andetaget. Men man måste bara hålla ut lite till. 

Man anar att solen faktiskt finns någonstans i horisonten och hoppet börjar tändas i folkets ögon. 

Under bara några dagars tid har flera människor som står och har stått mig nära kontaktat mig och gett mig lite huvudbry. Det märks att man kanske griper efter det sista lilla strået av hopp man kan hitta. Och gör ett sista försök att fylla vardagen med mer än bara tristess. 

Visst är det smickrande att få uppmärksamhet. Men då den känns mer som ett desperat försök att slippa vara ensam än en fin gest blir det snarare motsatt verkan. 

Jag befinner mig just nu på ett ställe i livet där jag har nog med att bara hantera att vara. Jag är ovan att vara ensam eller man kanske ska säga själv. För jag känner mig inte riktigt ensam. Jag är så inne i att bara vara jag och försöka se det positiva i att vara just det. Mitt liv har inte varit såhär stabilt och lugnt någonsin som jag kan komma ihåg. Det är spännande och skrämmande på samma gång. Hur hanterar man det? 

Och det man då kommer att tänka på som man kanske hade förträngt. Saker man aldrig riktigt har hanterat då det har stoppats undan för större saker har blockerat och trängt undan. 

Kanske har det också med min flytt att göra. 

Nu bor jag själv med Sizzla (katten) i en ganska stor lägenhet i Högdalen. Jag gillar området och lägenheten. Jag får inreda och pyssla. När jag inte ligger halvdäckad av influensa såklart. 

Det lämnar mycket utrymme för att rensa tankar och sortera i huvudet också. 

Nu har jag svävat iväg igen. Dags att sova.

Om jag ska vara helt ärlig, så har jag nog aldrig haft det så bra som jag har det just nu. 

Detta om man kollar på den delen av mitt liv som har med jobb och livssituation att göra.

Jag har varit lyckligare, och helt försvunnen i lyckokänslor och passion visst..

Men så stabilt som det just nu är kan jag nog aldrig säga att det varit. 

Det är helt nya känslor som dyker upp då. När man inte konstant har en oro som gnager i bakhuvudet. 

Jag har ingen vana av att bara vara och finna mig i en situation som är stabil. Det är lite skrämmande, nytt och outforskat. Att faktiskt kunna luta sig lite tillbaka och iaktta sig själv. 

Lugnet kan nästan stressa mig lite. Hur gör man? Hur gör djur? Hur vänjer man sig vid ett tillstånd av vindstilla, medgång och att flyta med strömmen? 

Det är min utmaning just nu, att vara just stilla. Att ta dagen som den kommer och acceptera nuet i hela sin prakt. 

Måndag går flyttlasset, jag ska för första gången på ca 5 år bo själv. Det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig in i en ny fas i livet. 

Jag har verkligen uppskattat att bo med Ida och katterna. Det har funkat. Och vi har inte varit så inblandade i varndras business, vilket måste sägas är ett recept på framgången. 

Men det kommer en punkt i livet när man måste bryta och gå vidare. 3 år är bra jobbat, och det skrämmer mig enormt att inte komma hem till någon. Även om det inte är hem till någon att hålla om eller söka tröst hos. 

Bara vetskapen om att någon annan är där har varit trygghet nog. 

Men man blir äldre och växer ifrån varandra, man träffar nya männsikor och går åt olika håll. 

Jag kommer aldrig förlora Ida, och hon kommer aldrig förlora mig. 

Men avstånd kan nog ge oss mer kvalitetstid i slutändan. 

Och helt ensam blir jag ju inte, Sizzla min rossliga, kantstötta men ack så underbara lilla katt följer med mig. 

Vi är precis vad vi behöver av varann. Han är en snarkande, närhetsjunkie som alltid ger mig ett leende på läpparna och som älskar mig för precis den jag är.

Vad gäller kärlekslivet så är det fortfarande obefintligt. Vilket till viss del är ganska skönt. Det händer så mycket annat just nu att mitt fokus ligger på annat håll. 

Att anamma singellivet och all sin prakt börjar kännas helt ok. 

Det betyder inte att jag blivit en enstöring och ska flytta till ett skjul med min katt, utan bara att jag på ett annat plan har accpeterat det.

Kommer det så kommer det, och när det gör det är det förmodligen på en mer hälsosam nivå.