Om jag ska vara helt ärlig, så har jag nog aldrig haft det så bra som jag har det just nu. 

Detta om man kollar på den delen av mitt liv som har med jobb och livssituation att göra.

Jag har varit lyckligare, och helt försvunnen i lyckokänslor och passion visst..

Men så stabilt som det just nu är kan jag nog aldrig säga att det varit. 

Det är helt nya känslor som dyker upp då. När man inte konstant har en oro som gnager i bakhuvudet. 

Jag har ingen vana av att bara vara och finna mig i en situation som är stabil. Det är lite skrämmande, nytt och outforskat. Att faktiskt kunna luta sig lite tillbaka och iaktta sig själv. 

Lugnet kan nästan stressa mig lite. Hur gör man? Hur gör djur? Hur vänjer man sig vid ett tillstånd av vindstilla, medgång och att flyta med strömmen? 

Det är min utmaning just nu, att vara just stilla. Att ta dagen som den kommer och acceptera nuet i hela sin prakt. 

Måndag går flyttlasset, jag ska för första gången på ca 5 år bo själv. Det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig in i en ny fas i livet. 

Jag har verkligen uppskattat att bo med Ida och katterna. Det har funkat. Och vi har inte varit så inblandade i varndras business, vilket måste sägas är ett recept på framgången. 

Men det kommer en punkt i livet när man måste bryta och gå vidare. 3 år är bra jobbat, och det skrämmer mig enormt att inte komma hem till någon. Även om det inte är hem till någon att hålla om eller söka tröst hos. 

Bara vetskapen om att någon annan är där har varit trygghet nog. 

Men man blir äldre och växer ifrån varandra, man träffar nya männsikor och går åt olika håll. 

Jag kommer aldrig förlora Ida, och hon kommer aldrig förlora mig. 

Men avstånd kan nog ge oss mer kvalitetstid i slutändan. 

Och helt ensam blir jag ju inte, Sizzla min rossliga, kantstötta men ack så underbara lilla katt följer med mig. 

Vi är precis vad vi behöver av varann. Han är en snarkande, närhetsjunkie som alltid ger mig ett leende på läpparna och som älskar mig för precis den jag är.

Vad gäller kärlekslivet så är det fortfarande obefintligt. Vilket till viss del är ganska skönt. Det händer så mycket annat just nu att mitt fokus ligger på annat håll. 

Att anamma singellivet och all sin prakt börjar kännas helt ok. 

Det betyder inte att jag blivit en enstöring och ska flytta till ett skjul med min katt, utan bara att jag på ett annat plan har accpeterat det.

Kommer det så kommer det, och när det gör det är det förmodligen på en mer hälsosam nivå.