Nu är den här.

Kylan, tomheten och rusket. Hösten gräver sig djupare i mitt medvetande. 

En enhörning visar sig vara exakt det den utgett sig för. Icke existerande. 

Lite för bra för att vara sann. Men vid närmare granskning visar den sitt rätta jag.

Själv står man kvar och gapar, och förstår inte hur man kunde tro att något sånt existerade.

Men hösten är också vacker. Färggrann och mystisk. Man får inte glömma det i allt som blommar upp.

Tid är allt jag har för tillfället och egentligen är det min värsta fiende. Jag gräver för djupt då.

Tvivlar och tänker.