Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle träffa en kille som fick hela min värld att vändas upp och ner och då inte bara som något man säger. Utan verkligen bokstavligen..

Skulle jag nog ha skrattat dom i ansiktet.

Men när jag nu ligger här i sängen med feber, har jag börjat tänka på hur osannolikt livets små vändningar kan vara. 

Inte nog med att jag fått resa och uppleva nya saker, jag får göra det med en man jag älskar från botten av mitt hjärta. Jag har lärt mig nya saker och en helt ny och spännande värld har öppnats för mig.

Att få vara en del av fallskärmsvärlden, även fast jag ännu inte hoppar själv. ( Det kommer ) 

Med alla dessa välkomnande vänner och härligt konstiga blandningen människor i alla åldrar är något man inte ofta hittar. 

Att tvingas utmanat mig själv, genom att resa själv så långt bort från allt tryggt och hemmavant som man bara kan. Och att ha genomgått prövningar på olika sätt känns få förunnat.

Jag tror jag är en starkare människa idag än jag någonsin varit men har också större insikt om vem jag är som människa. Självklart har det funnits stunder då inte allt varit guld och gröna skogar, och man bara velat ringa någon nära. 

När man då inte kunnat och känt sig så otroligt långt bort har man fått testa sig själv och växt. 

Jag är lyckligt lottad som har mina vänner, både nya och gamla trygga. Och som får uppleva en större värld med någon som uppmuntrar mig. 

Tack Rob, Ida, Nathalie, Darcy, Liam, Mia, Carolin, Mamma, Emmy, Ellen, Elin, Helene, Tina, Emma, Lisa och alla andra där ute som stöttar mig och alltid finns där.