Igår efter promenerandet och slöandet ångbastuduschade jag och det var heavenly!!

Som att rensa hela kroppen och lungorna på en gång. Vilken spexig grej.

Medans jag terapi och spa:ade mig lagade Alva mat och gjorde en sjukt god pasta sås med räkor, vitt vin, sambal och tomatpure.

      Efter maten tog jag poch Alva ett parti Scrabble ( Alfapet ) och det var inte en så speciellt jämn match, Alva vann såklart men vi fick ut alla bokstavsrytor utom en enda. Och var väldigt stolta över vilket vackert bräde vi hade skapat.

  Efter Alfapet blev det Toast med kantarell stuvning och ett glas rött.

Jag blir ordentligt bortskämd och känner att jag börjar kunna le igen utan att det känns allt för ansträngande. Helgens utgång som var sjukt kul och det fina vilandet och omhändertagandet jag fått av Alva och hennes familj har sakta fått mig att tänka lite mer positivt. Vilket är sjukt bra.

Sedan spelade vi Pictionary, jag, alva och Alex mot Helen och David. Då David är engelsman vart det ganska komplicerat men väldigt lärorikt måste jag säga.

Dom vann över oss men det var en ganska jämn och otroligt rolig omgång.

  Idag har jag slitit och släpat med Moni för att ställa upp hennes Indiska marknad som hon har här i näsåker tills på lördag. Hon är en så otroligt mysig tant/kvinna vad man nu ska säga. Och en god vän till mamma och alla här. Och jag har inte sett henne på flera år. Så det var trevligt att hänga med henne. Nu väntar jag på hemmagjorda fiskpinnar och färskpotatis. Och ska njuta av sista kvällen i näsåker för denna omgång.

När man åker till näsåker, när det inte är festival såklart så är det ett sånt lugn.

Ett lugn man inte riktigt klarar av först, för man är van att se folk vart man än går.

Men det finns i princip inte så mycket att göra mer än bara vara.

Vilket ger mig lite panik inombords.

Men när paniken släpper kan man slappna av och bara flyta med.

Jag Alva och Alex tog en promenad på 1½ timme nyss.

Längs med älven genom kohagar och koskit och högt gräs och regn.

Men på nåt vis så rensar det själen och huvet lite grann att bara gå och prata om obetydiga saker och titta på naturen.

Man får svettas och bli andfådd av att pulsa runt i naturen i stövlar ( vilket jag förmodligen inte haft på mig sen jag var barn ).

Och svettas ut lite skit och ångest och vara lite primitiv. Men jag får ju panik på alla flugor och sånt. Måste nog träna på det där. Jag är ju extremt dålig på att hantera det och bor i norrland.. Bra ställe att bo på då :P

Det är iallafall fantastisk att bara få vara här och få god mat och sällskap och gå sakta genom dagen.

Igår spenderade jag dagen med Linda på Risön. Var grymt längesen vi hängde hon och jag och det var skönt att få lite kvalitetstid.

Synd bara att jag spenderade halva dagen med att prata i telefon med alla möjliga om det viktiga i mitt liv just nu.

Men det är så det ser ut nu för tiden. Telefonen går varm.

Sen kom lillasyster och gjorde sig iordning hos mig innan björns födelsedagsfest.

Jag hade så tråkigt så jag joinade Jakob och drack nåt glas vin med han och hans mamma och pratade geografi och bröllop haha.

Sedan kom Emma och hämtade upp mig för att kolla på Lazee i parken.

  Sedan hem till mig och drack baja päron.

För att dra vidare till krogen. Jag hade sjukt kul vilket var en trevlig överraskning i vardagen som just nu känns jävla piss på alla sätt. Men jag lyckades släppa det en liten stund och ha kul med mina vänner.

  Piloten och mingelmustaschen.   Ante och mingelmustaschen.   Jag och mingelmustaschen.   Mingelmustaschens rättmätige ägare.   Och jävla go Emma i jakobs knä.

Kvällen avslutades hemma hos mig med diverse bråk och omhändertagande av människor. Emma jag och jakob somna halv 6 imorse i min lilla 120 säng. Efter att ha ringt och väckt folk i fyllan och villan. Man kan säga att jag hade en helkväll och vill tacka alla inblandade.

Nu packar jag än en gång väskan och drar till näsåker för Blästa B&B ;) ska hänga med min kära lilla Alf (alva) och bara få slappna av och gå sakta genom livet för en stund.

Emmy skulle till näsåker på popklubb, så istället för att grotta in mig följde jag med fram och tillbaka. På tillbaka vägen vrålade jag och per till emo låtar och sket i hur det lät. Som det ska vara med andra ord.

Frågan är om jag någonsin kommer kunna känna tillit till någon.

På en väldigt kort tid i mitt 26 åriga liv har fler än en person ljugit och nekat till sanningen. När man vet att dom ljuger. Fel att bara erkänna det och stå för det man gjort.

Men jag orkar inte ens bli arg längre.

Jag blir bara besviken och försöker att inte ta åt mig.

Har jag gjort fel kan jag iallafall stå för det och ta det som kommer. Det är väl det enda rätta egentligen.

Människor är inte felfria, och jag blir hellre utskälld och tar det jag förtjänar för att iallafall behålla känslan av att jag tog det jag förtjäna.

Och förhoppningsvis blir förlåten.

Än att ljuga och bli påkommen men ändå neka och förlora allt.

Jag har tjurat och grinat och vältrat mig i sorg tillräckligt nu. Jag måste börja ta tag i saker. Och bara genom att bestämma det så känns det genast lite bättre.

Jag har slängt i tvätt och plockat ur skräpet ur diskhon. Och gör sakta men säkert en sak i taget för att komma ur detta kaos.

Mailat den sista gången till länsarkivet i hopp om lite goda nyheter och gjort ett val. Det svåra blir att faktiskt stå fast vid det, och fullfölja.

Det kommer förmodligen bli en svår tid framöver, men jag ska bygga upp mig igen och stå pall. Våga helt enkelt.

Mitt ex Ken påminde mig om en sak mamma en gång sa till mig när jag hade en sjukt jobbig period några år tillbaka. ( och nu tror jag inte på gud men det kan kännas bra att höra ändå )

Gud testar endast dom starkaste människorna mest.

Eller kanske inte ordagrannt så men något i den stilen. Vilket får mig att orka lite mer. Jag är stark det vet jag, annars hade jag inte stått här idag. Jag orkar bara jag ger mig fan på det. Och jag vill.

Jag har spenderat mestadels av denna dag i sängen. Gråtandes som en patetisk 14 åring. Varför kan man fråga sig. Jo för att jag behöver det. Jag behöver få vältra mig i skiten och gråta som ett barn. Och tycka synd om mig själv, och vara förbannad, arg besviken och less. Jag har ett stort vägval att göra och kan inte bestämma mig. Då båda vägarna leder till mer problem och mer smärta om än på olika sätt. Jag önskade jag kunde skriva allt men det kan jag inte.

Dessutom dom människor jag önskade fanns där för mig när jag som mest behöver det lyser med sin frånvaro.

Mamma gör så gott hon kan för att hjälpa mig. Men jag tappar bara humöret och blir arg hela tiden när vi pratar med varann vilket inte är rättvist mot henne heller. Jag vet att hon verkligen kämpar hon med.

Alla kommer med olika förslag på lösningar och tips och råd. Jag uppskattar det samdigt som det gör mig ännu mer förvirrad i mitt val.

Just nu har jag svårt att fungera som person. Och jag funderar på om jag kanske inte måste söka hjälp. Alla tjatar om det men man inser det inte förens man gör som jag och spenderar en hel dag i sängen och gråter om vartannat.

När man känner att träffa folk tar emot och man inte finner orken att ens plocka upp i lägenheten. När man inte störs av att allt skräp ligger i vasken för att man inte orkat ta fram en påse att sätta i sopkorgen. När tvätten ligger uppdelad i färger men man inte vill sätta foten utanför dörren av rädslan att börja gråta öppet bland folk.  När man stöter bort den/dom personer som betyder allra mest för att man känner sig så sårad överlag i själen att det är bättre att skapa bråk och bli paranoid än att ta itu med sig själv. Och man beter sig som en liten 14 årig flicka och desperat försöker få uppmärksamhet på helt fel sätt genom att anklagar dom man älskar istället för att ta tag i sig själv och bara sopa rent.

Så här ärlig har jag nog inte varit med mig själv på väldigt länge. Och folk får dömma mig och tycka att jag är sjuk som väljer att skriva det här. Men detta är min kanal för att få lite  av skiten att rinna av mig och reda ut mina tankar.    Emo Linn i sin skyddssäng.

Jag vet att man kan lova saker och att det kan komma förhinder. Men när man lovar saker och inte ens försöker hålla det är nåt av det värsta jag vet.

För så gör dom flesta eller iallafall mot mig känns det som.

Lova för fan inte något om du inte tänker göra allt i din makt för att hålla det.

För att sedan bryta någons förtroende på det viset är inte speciellt vackert.

Jag förstår väl att alla inte alltid kan göra allt. Då hade inte världen sett ut som den gör med fattigdom och elände, men man kan väl iallafall göra ett riktigt försök?

Jag är så förbannad/arg/ledsen och less på allt. Tappar humöret och sanset hela tiden. Och vet faktiskt inte hur jag ska ta mig ur det här.