Jag ska börja med att säga att jag är stolt över mig själv. 

Det är inte så ofta man säger det, man vill hellre klanka ner på sig själv i oändliga situationer. Eller jag är väldigt bra på att göra det i vilket fall.

Det ligger en liten Jante i mig och gnager ibland. Det kan bero på mycket, delvis får man inte så ofta i detta avlånga land klappa sig själv på axeln och säga det utan att anses vara någon som anser sig vara mer än andra. 

Men det är inte det jag vill förmedla. Jag vill bara säga att jag är stolt över mig själv. 

Det finns många anledningar idag.

Anledningar jag för ett år sedan inte visste fanns eller ens kunde drömma om. 

En av dessa anledningar är att jag vuxit som människa, tagit ansvar för mig själv och satt mig själv i första rummet. Även om man ibland har svackor, dagar som gnager lite mer och funderingar man borde vifta bort. Men i det stora hela har jag tagit mig långt. 

En annan anledning är att jag genomförde Midnattsloppet, jag sprang en mil. Jag hann träna 3 ggr innan, då jag sprang som längst 5 km. 

Dagarna innan var hektiska med den nya Nike shoppen och allt som skulle fixas med den. Och samma dag som loppet gick av stapeln jobbade jag även då. Jag var egentligen jättetrött och sliten. Och inte alls så sugen när jag åkte från jobbet svettig och trött. 

Men när jag kom till Zinkensdamm och såg bordet med bananer gick det upp för mig vad jag gett mig in på och att det inte fanns en mening med att backa ur. 

Det var då jag insåg hur löjligt många människor som skulle enas och svettas och flåsa tillsammans med mig senare på kvällen. 

Timmarna innan spenderade jag i Nike's tält på zinkens IP. Och försökte intala mig själv att jag skulle vara nöjd om jag fullföljde hela loppet. Det var mitt mål. Att inte ge upp!

Jag och Jana bestämde oss för att jogga lite lätt i ungefär samma tempo hela tiden för att spara på krafterna och ta oss igenom hela loppet. Vilket förmodligen var en bra idé :)

Att stå vid starten full av förväntan och intet ont anande var magiskt. Att se tusentals människor på enormt bra humör komma tillsammans och ha ett enda gemensamt mål känns såhär i efterhand otroligt overkligt. Men just där, just då var det obeskrivligt. 

Jag var så otroligt nervös för att inte orka. Men Jana och jag var ett sjukt bra Team. 

Vi joggade på och saktade ner när den andra tyckte det blev för jobbigt för att sen gasa lite mer ibland. 

Det är ju några backar som är sjukt jobbiga så dom gick vi uppför, i rask takt kan jag tillägga men mest för att inte ta ut sig helt fullt. 

Jag blev så överraskad för varje kilometer jag klarade av, och dom blev som en liten vinst i sig. 

Den sista kilometern var det ett sånt otroligt tryck från publiken, och all musik och alla människor som ökade takten att jag inte kunde hålla mig. 

Och sprang mer än en halv minut snabbare än dom 9 tidigare. Vart kom den energin ifrån?

Jag skulle nog aldrig klarat det utan alla glada människor som stod längst vägen och hejjade på mitt i natten på södermalm. Eller Jana som var exakt lika otränad som mig när det kommer till att löpa en mil. Eller mitt jävlar anamma som flög i mig så fort jag blev trött. 

Men jag kom i mål, jag genomförde loppet och jag kom inte sist! Min kropp orkade med mig.

Lyckan jag känner över denna prestation kan låta lite överdriven nu när jag läser igenom det jag skrivit.. 

Men för mig var det inte bara en milstolpe på vägen. Det var ett självförverkligande och en bekräftelse på att jag kan så mycket mer än jag trodde. 

Nu vill jag bara springa mer, utmana mig själv lite till och knuffa mig själv ännu ett steg uppåt. 

Jag är stolt över mig själv!