Igår hade jag ett 2 timmar långt samtal med herrn i fråga.

Vi båda grät, och kom egentligen inte fram till något vettigt. Vi pratade om att vi saknar varann och hur ont det gör.

Och jag kan fortfarande inte förstå..

Men han sa att han behövde lite tid på sig att fundera, nu när han inte är på klubben och får komma bort från allt som händer där.

Och det kan jag förstå. Och jag känner att jag är villig att ge honom den tiden. En chans att få känna efter. Men blir det ett nej den här gången också kommer jag nog inte vilja ha honom i mitt liv mer. Jag kommer inte klara av att vara hans vän.

Mina vänner, eller några jag pratat med om det säger att han inte alls älskar mig. Att det bara är en ursäkt eller dålig bortförklaring.

Men hur ska jag kunna förklara för dom att jag litar på det han säger. Att han aldrig har ljugit för mig och att jag vill tro att han inte är ett sånt svin att han gör så här bara för att skydda sig.

Jag känner bara att allt jag gör och säger eller tänker är ett enda stort huller om buller och att jag inte vill ge upp hoppet.

Men samtidigt vill jag inte bli som min mamma som stannade nästan 30 år med en man som ALDRIG kunde bestämma sig.

Jag saknar honom fortfarande lika mycket, om inte mer. Och får jag ett nej på fredag kommer min värld rasa. Men jag får plocka upp mig och försöka gå vidare då. Och försöka att inte tänka att det beror på mig.

Jag gjorde vad jag kunde och jag gav det en chans. Men än är loppet inte över och jag hoppas att han tar sitt förnuft till fånga.

Hoppas, hoppas, hoppas!

av att denna lilla kluns sprang på mitt huvud.

Gjorde lite ont, men man kan ju inte bli arg.

Jag är supernöjd med nya håret :) Känner mig mycket finare.

Vilket i sig gör mig gladare.

Sen har jag ju helt underbart fantastiska vänner som stöttar mig och får mig att inte tänka för mycket på livet och allt det innehåller.

Och nu är det klappat och klart. Jag flyttar till Stockholm.

På Torsdag åker jag och hämtar mina saker i Västerås.

Jag är nu en del av kollektivet Idet.

Fy fan va jag saknar honom, men nu gråter jag inte så fort han kommer in i mina tankar. Det är väl bara tid jag behöver antar jag. Men jag vill inte riktigt släppa honom. Han betyder alldeles för mycket för mig.

Jag har ju aldrig känt såhär.

Ska förmodligen träffa min storebror idag, om han ville vara vänlig att svara i telefonen..

Så nu måste jag göra mig iordning och slita mig från datorn.

De senaste timmarna har jag legat i Idas soffa och lyssnat på alla sorgliga, deprimerande och fantastiska låtar jag kunnat komma på. Och ALLA påminner mig om något hos honom.

Och nu får det fan va nog. Jag är så trött på mig själv som blir ett sånt jävla kolli och klandrar mig själv hela tiden.

Jag har ju inte gjort något fel.

Det är han som är en idiot som inte fattar vad han går miste om. Han har släppt en person som hade offrat sin högra arm för hans välbefinnande. Eller kanske inte min arm men jag hade fan gjort det mesta.

Det var en vän jag chattade med som fick mig att tänka om. Då jag frågade vad felet med mig var, varför jag alltid råkar ut för sånt här.

Svaret blev:

Tror för det första att du har en satans otur. Och sen tror jag att du ibland måste tillåta dig att våga se lite kritiskt på andra människor ibland, ifrågasätta dom kanske. Men det är också lite tjusningen med dig att du har sådan god vilja och vill tro gott om andra, upplever jag i alla fall. Och det är därför jag menar det när jag säger att du förtjänar någon som förtjänar dina fina egenskaper.

Jag blev nästan tårögd och började ifrågasätta hela situationen.

Varför ska jag sitta/ligga här och tjura över någon som inte inser vad han går miste om? Som är feg och inte vågar älska mig öppet och ärligt?

Nej jag förtjänar någon som ser mig för den jag är, gott som ont och som är villig att acceptera det och kanske till och med vågar rubba lite på sin självbild för att passa ihop.

Han har inte på något vis behandlat mig illa på något sätt egentligen, men han fegade ur och gav mig ett avslut som alltid kommer att få mig att undra om det fanns något jag kunde gjort. Vilket är ganska orättvist och egoistiskt.

Och jag vill ge en eloge till alla vänner jag skaffade på klubben medans jag hängde där med honom. Som faktiskt brytt sig om att fråga hur det är med mig. Och fortfarande vill umgås med mig även om vi inte är ett par, vilket vi egentligen aldrig var officiellt.

Jag kommer förmodligen att vara tillbaka trånandes efter honom imorgon, och gråta och vara arg och allt jag känner just nu. Men jag tänker nöja mig med att jag just för stunden faktiskt känner att jag är värd bättre.

Och att det är han som går förlorande ur denna matchen!

Nej det här hjälpte inte riktigt heller men man kan ju hoppas att det kanske får kännas så till slut...

Idag vaknade jag och kände att nej!

Nu jävlar är det dags att göra något åt denna tragiska yta. Så jag gick till första bästa frisör och sa: Gör mig snygg.

Så jag fick 2 frisörer som slingade och fixade med mitt hår.

Jag är så nöjd!

          Blondiner har lite roligare, eller vad säger man?Och rosa kan man aldrig ha för mycket av..

Jag har fortfarande svårt att inte tänka på honom. Men jag försöker.

Men många tårar blir det.

Jävla idioti det här med att vara kär. Det gör bara ont.

Imorgon kommer Ida hem :) Hon behövs mig nu!

Killen som mina vänner räddade är nu i tryggt förvar, men jag måste säga att jag tycker att mannen som hade hand om ärendet, verkligen inte la i en extra växel för att hjälpa den stackars pojken.

Vi blev nästintill arga när han började prata om saker vi inte alls var intresserade av. Vi ville att han skulle få tak över huvudet, och någon att prata om sina hemska upplevelser med.

Han blev satt i ett hem för ensamkommande flyktingar.

Men han har tak över huvudet och mat. Det är alltid en början.

Efter denna känslosamma förmiddag, fick jag en chans att prata med herrn som stulit mitt hjärta. Men det blev bara tårar och inget vettigt kom fram.

Så jag och My bestämde oss för att vi skulle göra något åt saken, och ha en så trevlig kväll vi kunde.

Det blev 2 öl på ett ställe vid hornstull. Ganska mysigt.

    Vi kom på den briljanta ideén att vi skulle byta karma på Västerbron och bestämde oss för att moona på toppen.

Så det gjorde vi :)

Jag är så otroligt glad för att mina vänner får mig att skratta.

Jag kunde inte säga det bättre själv så jag låter Adele förklara det åt mig..

Didn't I give it all?
Tried my best,
Gave you everything I had,
Everything and no less,
Didn't I do it right?
Did I let you down?

Maybe you got too use to,
Having me around,
Still, how can you walk away,
From my tears?
It's gonna be an empty road,
Without me right here,

But go on and take it,
Take it all with you,
Don't look back,
At this crumbling fool,
Just take it all,
With my love,
Take it all,
With my love,

Maybe I should leave,
To help you see,
Nothing is better than this,
And this is everything we need,
So is it over?
Is this really it?
You're giving up so easily,
I thought you loved me more than this,

But go on, go on and take it,
Take it all with you,
Don't look back,
At this crumbling fool,
Just take it all,
With my love,
Take it all,
With my love,

I will change if I must,
Slow it down and bring it home,
I will adjust,
Oh, if only,
If only you knew,
Everything I do,
Is for you,

But go on, go on and take it,
Take it all with you,
Don't look back,
At this crumbling fool,
Just take it,
Take it all with you,
Don't look back,
At this crumbling fool,
Just take it all,
With my love,
Take it all,
With my love,
Take it all,
With my love.

Efter gårdagens smäll på käften i form av att bli iskallt dumpad. Kände jag inte för att ligga och gråta i ett garage. Så jag panik packade och åkte till Stockholm.

Älskade Nathalie mötte mig på stationen och vi satte oss på en uteservering och tog en öl.

Jag kan inte i mitt lilla huvud förstå hur man kan säga till någon att man aldrig älskat någon så mycket, och sedan låta den personen gå.

Eller hur man kan vara så egoistisk att man inte vill ändra på sig för att man har bestämt sig för att aldrig släppa in någon.

Som om mina känslor och allt jag gjort och känt inte betyder något.

Saker förändras i livet och man får ständigt ändra sina planer och värderingar.

Om man inte tänker med hjärtat så kommer molnen att börja smälta snart...

Igår tog mina vänner hand om en 16 årig kille dom hittade på gatan, som blivit sexuellt utnyttjad och inlåst i 2 år. Jag följde med dom till socialjouren idag och satt där medans dom försökte lösa vart han ska ta vägen. Vi tog honom till en butik och köpte lite kläder till honom.

Samtidigt som jag själv mår skit, kunde jag tänka att jag har iallafall vänner och familj som finns där för mig i denna stund av nöd. Denna stackars pojke har ingen. Mina vänner är såna hjältar i mina ögon. Som tog sig tiden och styrkan att hjälpa någon på detta sätt. Och att ha fått vara delaktig i detta gör att jag känner mig lite gladare.

Men jag saknar honom så otroligt mycket att det svider i hjärtat. Och jag vet inte hur det är meningen att jag bara ska släppa honom när mitt hjärta säger något annat. Fy fan för allt.