Det var full rulle i helgen, sedan jag började på nya jobbet har jag nog inte hunnit med så mycket på en helg som jag gjorde den här.

I fredags var det julbord med jobbet.

Jag har ju i princip aldrig varit på julbord med något jobb tidigare. 

Men det var verkligen en hit. Trevligt sällskap, både djupa och egentligen helt meningslösa diskussioner. Mat och glada miner i mängder. 

Jag var en av några utvalda få som krigade på längst. 

Jag menar när man är nästan nyast måste man ju visa vart skåpet ska stå.. Eller..

Oavsett var det väldigt lyckat och dom som hade slavat vid spisen hela dagen ska ha en stor eloge. 

Dagen efter sov jag lite för länge, en liten miss i planeringen från min sida. Men jag lyckades ändå släpa mig iväg till min syster för att fira min systerson. 

Efter en god middag och lite tårta kilade jag vidare och mötte upp My för att hinna ta en öl med henne och fira Måns på hans 33 årsdag. 

Efter det ännu en resa med kollektivtrafiken till sumpan och fira en av grabbarna på jobbets 30 årsdag. 

Jag lyckades ändå hålla mig städad och åkte hem i någorlunda tid. 

Yay ME! 

För att kliva upp i ottan och gå på utbildning på jobbet idag. 

Sedan ännu ett besök hos systeryster för att hämta upp julklapparna till min syster med barn i norr.

Jag är riktigt imponerad av att jag lyckades med mitt pusslande. Och att jag inte bara föll ihop. 

Snart är det jul, jag har inte ett enda julpynt hemma ( i vanlig ordning ). Klapparna är inslagna och snön lyser med sin frånvaro. 

Jag hoppas för guds skull att det kommer finnas snö hemma i Norrland när jag kommer upp. 

Egentligen är jag inte jättefan av snö.. Men ska det nu nödvändigtvis vara vinter så kan den väl iallafall vara vacker?

Min bitterhet över singellivet börjar gå över i någon sorts acceptans och obryddhet. Det är bara att inse och bita i det sura äpplet. 

Kommer han så kommer han, gör han inte det så kanske jag bara får acceptera det.

Jag orkar inte hoppas och längta längre. Fat lot of good that did. 

Nej, jag får börja ta ansvar för mig själv och mitt istället och bygga på det. 

Är jag vuxen nu? Är det såhär det känns?

Om två veckor är jag hos mina Föräldrar i Sollefteå. Jag minns inte riktigt när vi firade julafton tillsammans sist.
Det kan vara 4 år sen eller mer.. Jag har alltid jobbat på jul.
Julen har inte varit så mycket att hurra för enligt mig. Jag pyntar inte, och det har varit ganska skönt att jobba och slippa pressen och allt som tillhör den på julafton.
Men i år ska den firas med föräldrarna och Ellen ??.
Längtar faktiskt till att åka norrut, träffa vänner och bekanta. Se naturen och andas. Det var så längesen jag bara andades. 2 veckor går fort.. Men jag längtar.

Känslan man får när man ser kära människor sitta och kuttra på caféer och tunnelbanan, helt påbylsade av höstkläder och uppslukade i varann. Som att få en käftsmäll men ändå inte. Det är inte deras fel.. Jag är trött på att vara singel, jag är trött på att känna mig ensam. 

Jag är trött på att den enda kärleken som inte är den familjära eller vänskaplig som hittar till mig är en liten katt som knappt lämnar min sida så fort jag kliver innanför dörren. 

Men bara för att jag är trött på detta påhitt man kallar kärlek betyder inte att jag frenetiskt letar efter någon. 

Nej, snarare tvärtom faktiskt. Jag har nog aldrig varit så pass singel som jag är i dagsläget. 

Ingen jag flörtar med, ingen som skickar små gulliga sms som piggar upp den gråa vardagen och ingen jag kan prata om mina gråa vardag med. 

Nu menar jag inte att jag inte har vänner med vilka jag kan ventilera, för det har jag. 

Även om jag känner att även på den fronten har jag dragit mig lite undan.

Delvis är jag trött mestadels av den fria tid jag lyckas skrapa ihop, och jag har dragits med en j*vla förkylning i 3 veckor nu som verkligen inte vill ge sig. 

Jag tror att anledningen till min dipp i det sociala livet beror delvis på att jag just i detta nu inte riktigt trivs i mitt eget skinn. Jag vill inte visa mig för omvärlden.

Några kilon har magiskt krupit in under min hud och bosatt sig, vilket har skapat en osäkerhet.

Men samtidigt är jag för trött för att ta tag i saken. 

Jag vill bara sova, och klappa min katt..

Om jag känner mig själv rätt så kommer jag snart sparka bakut och ta tag i saken. Men just i detta nu är jag inte där.

Katten som flyttat in i mitt och Idas liv heter Sizzla, han är gammal och sådär skabbigt söt. 

Lite sårbar och trasig och alldeles underbar. 

Han sover oftast på mig. På min arm, på mina ben eller min mage. 

Han kurrar högt, och det känns som att vi behöver varandra lika mycket.

Och nu låter jag som en riktig "crazy catlady" men må så vara..

Jag älskar katter!

Halloween firades med några av arbetskamraterna på en kryssning till finland. 

Fruktansvärt roligt! Vilka fantastiska arbetskamrater jag har. Jag har verkligen hittat männsikor jag inte vill förlora någonsin. 

Jag har även fått tummen ur och påbörjat mitt projekt med att fylla armen med diverse betydelsefulla minnen från barnsben. 

Första anhalten blev en My Little Pony :)

Hon är inte färdig än, hon ska fyllas med färg och liv.

Men jag är så fruktansvärt nöjd. Och Anna som tatuerar mig är verkligen den rätt personen för jobbet.

She can read my mind!

Det var dagens tycka till om livet update! 

Enjoy.

Nu är den här igen, den fantastiska, förfärliga, vackra och deprimerande hösten. 

Hösten brukar alltid sparka mig lite extra i baken på något vis. Inte den där peppiga "kom igen nu" sparken, utan den där "ligg kvar annars sparkar jag hårdare" sparken. 

Jag diskuterade känslan med min vän Tanja igår kväll. Och hösten är inte lika snäll mot den som är singel som om man har nån att hålla om när man kommer hem. 

Mörkret kryper under skinnet på en, man blir lite inbunden och osocial. 

Inget känns lika roligt längre och man får kämpa lite extra för att kräla ur sängen på morgonen. 

Men hösten är samtidigt vacker på grund av just det här, den får mig att uppskatta dom stunder av ljus i vardagen. Vänner med stora hjärtan, levande ljus, färgerna, att man kan sitta inne och kolla på film utan att känna att man "kastar bort" en kväll. På sommaren kommer man inte undan med det. 

Man ska ta vara på varenda sekund sommaren erbjuder för att inte känna att livet slipper en ur fingrarna. 

Sakerna som håller mig flytande för tillfället är just vännerna. Dom få stunder jag lyckas tillbringa med mina nära. 

Delvis har Yoshi flyttat ner, en person som alltid får mig att skratta och som jag kan vara mig själv med helt och fullt. Vi tränar tillsammans ibland efter jobbet. Dom dagar jag inte behöver jobba över. 

Han jobbar i närheten av mig och får mig att vilja gå till gymmet och ge allt jag har. Delvis för att han faktiskt lägger ner energin på att hjälpa mig, men också för att jag faktiskt gillar att röra på mig egentligen.. Jag kan bara vara så fruktansvärt lat. 

Sen är han lite olik mina andra vänner här nere.

Det känns lite som att jag hittat en del av mig jag saknat sedan jag flyttade från Sollefteå.

Sen alla mina nya arbetskamrater som förgyller arbetsdagen. 

Några guldkorn har jag lyckats hitta, riktigt fantastiska personer. Det var ett tag sen jag hittade arbetskamrater jag gillar att spendera fritid med. 

Jag har även fått spendera tid med mina älskade syskonbarn! 

Älskade barn! Jag fick vara moster/mossi hela dagen på Grönan. Åka alla roliga karuseller med dom större barnen. Och kramas en massa. 

Jag har så otroligt godhjärtade syskonbarn att jag nästan blir rörd bara av tanken. Dom är olika men ändå så lika på något sätt. 

Morfars begravning var otroligt fin, att kunna sörja men också kunna se honom för den roliga och speciella personen han var betydde mycket. Vi kunde till och med skratta lite i allt det sorgliga. 

Det kändes skönt att få ett så fint farväl av en fin man. 

Nu borde jag sova..

Jag skulle vilja ta mig tiden att berätta om min Morfar. 

En oerhört godhjärtad och vänlig man. En man som trivdes bäst i ett stort leende och med ett dåligt skämt i bakfickan hela tiden. 

En man som alltid berättade för mig hur fin jag var och som alltid fanns där för min mamma. 

Han var så osjälvisk och snäll att man önskar att man en dag får träffa någon som påminner om honom. 

Min Morfar gick bort i fredags. Inte helt oväntat efter en tids sjukdom, men som alltid så tycker man att det har gått för fort. 

Men å andra sidan vill man ju självklart att han skulle slippa lida, vilket han inte gör längre. 

Det kan jag ändå vara tacksam för.

Jag ägnar en tanke till mina kusiner, som ändå hade turen att få växa upp med mormor och morfar. 

Som alltid bott nära och träffat dom mycket mer än mig. Jag kan tänka mig att deras sorg kanske är starkare men inte större. Han var ju ändå min morfar också, och jag älskade honom på samma sätt. 

Men jag kände honom förmodligen inte lika väl. Har inte lika många minnen och upplevelser med honom.

Men han har alltid varit en lika stor del. 

Jag har inte träffat honom så mycket de senaste åren. 

Men jag har skickat brev och vykort och kort till honom. För att han skulle veta att jag tänkte på honom och älskade honom.

Jag tror att den största sorgen kommer komma när jag träffar släkten, och under begravningen. 

Men det är ju det dom är till för..

Lars Hammarsten du är saknad! Och kommer så förbli. 

... Att jag vid 30 års ålder skulle ha lärt mig av mina misstag. 

Att jag skulle se tecken som egentligen är ganska självklara. 

Att jag inte slänger mig huvudstupa och handfallet in i "relationer" som inte är bra för mig. 

Man skulle kunna tycka att practise makes perfect. 

Men så är tydligen inte fallet. 

Jag faller för människor som är känslomässigt handikappade, oåtkomliga och inte alls vad jag egentligen behöver. 

Men vad jag behöver, vill ha, hittar och väljer är tydligen fyra helt olika kategorier. 

De jag träffat som hade gått över berg och djupa dalar för min skull intresserar mig inte. Där finns ingen utmaning. 

Men då frågar jag mig själv... Vad är det för jävla utmaning jag vill ha egentligen? Som får mig att helt gå ifrån mig själv som independent woman i dagens samhälle. Som får mig att ge upp mina tankar om att jag kommit nånstans efter mina förra nederlag. 

Nej tillbaka på ruta 1. Den där rutan där jag tvivlar på mig själv som snygg, vacker, sexig och åtråvärd.

Jag tvivlar ju inte på mig själv i andra situationer. Jobbet och min sociala förmåga bland vänner blir inte lidande av mina tvivel. 

Det enda jag egentligen tvivlar på är min förmåga att älska och bli älskad. 

Borde jag bara vara ensam och hoppas på att nån gång inom en oviss framtid ramlar han i knät på mig, HAN, som är socialt begåvad. Som är i kontakt med sina känslor, som också har fått kämpa och förstår innebörden av att växa från ingenstans och ingenting. Som har humor och lagom mycket självförtroende.

Finns han verkligen? 

Jag inser nu när jag läser igenom mitt inlägg att det låter så oerhört dystert. Det är egentligen inte min mening. Bara ordbajseri för att få tömma skallen från det som snurrar.

Singel i storstan är inget för den tålamodsfattige..

Jag har verkligen inte orkat skriva nåt i bloggen på ett tag.

Jag har helt enkelt varit för upptagen med livet. Nytt jobb, nya vänner, nya toppar och dalar.

Nya jobbet är bra, jag känner mig bara lite sliten. Ingen semester, och under övergångstiden mellan det förra jobbet och det nya jobbade jag mina lediga dagar på det nya för att komma in. 

Det känns, speciellt när det är en del att lära sig. Men jag trivs, jag kör bil i Stockholm.

Något jag aldrig trodde jag skulle göra, men jag kör ungefär samma vända varje dag och mestadels på dom stora vägarna så jag tappar inte bort mig. :)

Mina nya arbetskamrater är toppen, nästan alla är i samma ålder och jag har hittat några guldkorn som förmodligen kommer att bli väldigt bra vänner. 

Det glädjer mig.

Min andra operation av handen verkar ha blivit lyckad. För ju längre tiden går efter operationen desto bättre funkar min hand. Tacka gudarna för det!

Jag hade tydligen en 3:e sena som låg gömd och som dom inte såg under första operationen, och det var den som fuckade upp allt från början. 

Men jag börjar få full rörlighet och det gör mindre och mindre ont.

Jag har i övrigt inte hunnit så mycket mer än att jobba denna sommar. Träffade en kille ett tag, men han visade sig vara iskall och omöjlig. Så jag föll än en gång ner i fällan och gick på den fina charaden i början. För att sedan bli besviken och ledsen. 

Men sån är jag! Jag kastar mig huvudstupa in i saker helhjärtat och tänker inte på konsekvenserna. 

När ska jag lära mig? 

Jag besökte min första riktiga kräftskiva på gud vet hur många år iallafall, och även om den slutade i katastrof så hade jag fruktansvärt roligt innan. Det är en rolig sak jag hunnit med. 

Nedan följer de andra:

Albin, Carins son som nu är 12!! Var på besök en helg och vi hann med Transformers nya film på 3D-bio, gröna lund och frozen yoghurt.

Videoreleasefest för Cleo & Kristin Amparo med Broke 'n Tipsys - Gå på salong

Jag har träffat mina syskonbarn i Luleå! 

Dom ser man så sällan :( men det gör gott i hjärtat när det händer.

Nu är det dags att tackla HÖSTEN. Önska mig lycka till!

Finns det nåt bättre än att duscha när man känner att man är riktigt skitig? 

Har spenderat några dagar i fjällen med utedass och limterade tvätta sig möjligheter. 

Man har fått prioritera de viktigaste ställena, dvs 3 punktstvätt.

Så duschen jag tog idag var en av mitt livs bästa. 

Topp 3 bästa duscharna i mitt liv:

1. Duschen efter min första Hultsfredsfestival 2001. En vecka utan att ha duschat ordentligt, endast badat i sjö och tvättat sig i kallvatten under kran. ( Detta innehöll också en dramatisk avklippning av dreads. Ville inte ha kvar dom efter den festivalen.. )

2. Duschen som kostade 125:- på Hongkongs flygplats. Efter allt stressande i mellanlandningen i London och 12,5h resan från London till Hongkong. Dels var den så bra för att den höll mig vaken, men jag kände mig som ett jävla drägg.

3. Dagens dusch! Fjäll och natur och utedass i all sin ära, men att slippa tvätta håret i en hink är att föredra. 

I övrigt har helgen varit obeskrivbar. Vacker natur, goda vänner, nya som gamla, strålande väder och glada miner. Kan det bli bättre?