Nu har det gått ett tag igen sedan jag orkade gräva lite i mitt huvud och pränta ner det. 

Men när man är mitt i allt det där virvlandet och inne i en period man inte känner igen så kan man inte riktigt sätta ord på det heller.

För hela våren och sommaren har jag haft någon sort lyckojaktspanik.

Jag har försökt fylla livet med något.

Ni vet, något mer än bara vardag. Om det ska vara någon eller något har jag inte vetat och mest bara tuffat på. 

Sen kommer den, kylan och hösten som drar lite i handbromsen och man stannar upp och tar sig en liten funderare. 

Vad är det jag hela tiden letar efter?

Tidsfördriv? Bekräftelse? Något meningsfullt? 

Hela min facebookfeed är full av bebisar/barn och giftermål. 

Och jag kan inte ens hitta någon jag trivs tillräckligt med för att ens påbörja något seriöst. 

Antingen är jag alldeles för kräsen, eller så är jag helt enkelt inte redo för det än. 

Dom flesta kryper mer och mer ur sitt skal ju äldre dom blir. Men för mig är det nog lite tvärtom, jag väljer att sluta mig mer och mer när det kommer till det känslomässiga livet.

Eller så träffar jag helt enkelt fel sorts människor. 

Man skulle nog kunna säga att jag gått igenom en liten identitetskris i sommar. 

På ena planhalvan har jag ångvältat på som vanligt, och på den andra har jag grävt ett hål. 

Mitt största problem är nog att man växt upp på mindre orter där utbudet är begränsat och man liksom inte haft något större val.

Men i Stockholm finns den där allt du kan äta buffén som egentligen skrämmer skiten ur dig och lämnar dig lite lamslagen och handlingsförlamad. För inte nog med att du får välja och vraka och vara petig, nej alla andra är precis likadana. Och minsta lilla "tabbe" eller mening felformulerad och man blir ratad. Vidare till nästa rätt på menyn. 

Dom man själv gärna vill smaka lite mer på har inte alls samma mål som dig och man hamnar likförbannat där tomhänt. 

Jag har heller ingen direkt hobby, jag lär mig inget instrument, jag målar inte fantastiska tavlor eller knypplar. Jag tillhör ingen grupp som ger dig gemenskap och trygghet, nej jag bara är. 

Jag har mina fantastiska vänner som förgyller vardagen med alla sina galna upptåg. Och jag hänger på..

Jag har lite tappat min gnista, och kanske gett upp. Man skulle kunna säga att jag lever i nuet. Så mycket nuet att det blir tomt på agendan. 

Där står jag och gapar och undrar vad som nu ska hända. 

Sen tror jag att tvåsamheten skrämmer mig. Rädslan för att släppa in någon i den här lilla borgen jag sakta har byggt.

- Nää men vaddå jag kommer ju ändå bara bli sårad.

Jag ser hur andra par beter sig, och blir lite smått mörkrädd för att behöva ställas inför alla dessa val och konflikter. Jag har ju lyckats att hålla mig borta från allt det där så länge nu. 

Gifta som prasslar på sidan, svartsjuka och misstänksamhet, otillräckligheten och besvikelsen.

Men på facebook rullar dom förbi, dom med bebisar och giftermål och allt det där lyckliga som jag inte har.

När ska jag sluta med den här jakten på den där jävla lyckan och börja leva?

För 3 år sedan på dagen så vaknade jag i en husvagn på fallskärmsklubben i Västerås efter en helg av Power meet och folk som pissade på våra husvagnar. 

Min dåvarande var bortrest över helgen och jobbade eftersom raggarna hade tagit över flygfältet för helgen. 

Som vanligt så kollar man på telefonen när man vaknat och då ser jag det tragiska. 

En vän från Nya Zeeland hade skickat ett meddelande som berättade att en av dom jag fattat mest tycke för som person under min tid i Nya Zeeland hade gått bort. 

Alan.

Han hade störtat mot en bergvägg i Schweitz medans han flög wingsuit. 

Han fanns inte mer. 

Förtvivlad ringer jag min dåvarande och gråter hysteriskt. Och får en utskällning för det var ju inte "min kompis" och att jag borde stötta honom. Bara för att han känt honom längre betyder inte att jag inte har rätt att sörja. 

Under min tid på Nya Zeeland fick jag så många gånger fina komplimanger av Alan. Han tyckte att jag hade så fina ögon. 

Han var speciell och godhjärtad. 

3 år.. Mina tankar går till hans vänner som sörjer världen över. 

När jag sitter här i sängen, för trött för att sova men med huvudet fyllt av funderingar. 

Kommer jag ohämmat in på tema kärlek igen. 

Mitt förra blogginlägg fick mer uppmärksamhet än jag egentligen någonsin fått för ett tidigare och två fina kommentarer mötte mig när jag loggade in. 

Jag skriver ju egentligen mest för mig själv, men har inget problem med att dela det med omvärlden. 

Även om jag varit väldigt dålig på att skriva på ett bra tag. 

Men i mina nattliga funderingar inser jag att när det kommer till kärlek har jag 3 scenarion. 

Dom uppspelar sig alltid likadant, eller ganska mycket likadant iallafall. 

(Vissa variabler skiljer sig ju alltid åt, tid, rum och person oftast.)

Scenario 1.

Jag fattar tycke för någon. 

Personen i fråga fattar tycke för mig. 

Det sker en dans av uttrycksfomer. Man utforskar varandras sinnen.

Jag blir kär, tänker ut en hel historia och är redo att lämna land och rike för mannen i fråga. 

Skulle inte tveka en sekund att ändra på något för att göra honom nöjd. 

Blir klängig och osäker. En släng av svartsjuka kan komma krypande.

Alla gamla spöken poppar upp och gör sig påminda och spelar spratt med mina tankar och känslor. 

Jag ifrågasätter allt.

Personen i fråga tröttnar. 

Jag går hjärtekrossad ur matchen. 

Personen i fråga går segrande med huvudet högt därifrån.

Scenario 2. (Börjar ganska likt scenariot ovan.)

Jag fattar tycke för någon. 

Personen i fråga fattar tycke för mig. 

Det sker en dans av uttrycksfomer. Man utforskar varandras sinnen.

Jag tror jag blir kär. Personen i fråga blir kär. 

Jag inser efter en kort period att jag gjort helt fel val. Pga. dåliga vanor, konstiga beteendemönster eller andra avgörande attribut personen i fråga besitter.

Jag drar mig undan, blir sur och distanserad.

Personen i fråga har lyckats kära ner sig och går hjärtekrossad ur matchen. 

Jag går skamset därifrån, och inte alls nöjd med att jag gjort samma misstag igen och lyckats såra någon. 

Scenario 3. 

Jag blir kär, personen i fråga blir kär. 

Vi lever lyckliga ett tag. Sen fuckar jag eller personen i fråga upp det. 

Vi gör slut. Jag/han blir sårade. 

Och så börjar man om på samma jävla hamsterhjul av scenarion igen. 

Egentligen fungerar det väl likadant för alla mer eller mindre. 

Men jag har en tendens att analysera sönder situationer i mitt huvud. 

Jag vrider och vänder på det tills jag sett alla possibla utgångar och tror mig vara redo att tackla vad som komma skall. 

Men det är jag ju aldrig ändå..

Jag må vara stark och ha gått igenom mycket, jag må kunna se situationer på mer än ett sätt. 

Jag må också vara en person som tror att filmromantiken kan slå in. 

Frågan är bara när jag ska inse att det bara hänger på mig själv?

Att sluta analysera sönder varje mening som lämnar hans mun/fingrar. 

Att ta det för vad det är. Och att sluta drömma som ett barn om prinsen. 

För jag är inte Törnrosa, det finns inga val utan konsekvenser, och livet är inte mer än vad man gör det. 

Nu blev det ett sånt där negativt laddat inlägg igen. Men jag ser hellre att det rinner ur mina fingrar än bubblar upp i gråt på min kudde. 

Förhoppningsvis har bägaren som är mitt huvud spillt ut såpass mycket nu att sömnen kommer som en välkommen käftsmäll. 

Godnatt!

Jag hade oturen att få en infektion i min tatuering som jag fyllde på i Lördags. 

Eftersom den var infekterad redan dagen efter trodde dom att jag sedan tidigare hade någon sorts infektion i kroppen eller bakterier på huden. 

Jag blödde väldigt mycket när vi fyllde i kroppen på ponnyn och det är inget jag brukar göra vilket kanske var ett tecken på att något inte var rätt redan som det var. 

Infektionen har nu gjort att jag legat hemma hela veckan. Då jag påbörjat en antibiotika kur men också fick stränga order om att inte anstränga mig för mycket så att inte infektonen skulle sprida sig i kroppen. 

Att bara ligga hemma och inte få göra något tar på psyket. 

Man rannsakar sig själv och funderar på vart man är i livet och vart man är påväg. 

Man klänger sig fast i minsta lilla strimma av hopp och glädje och förstorar det för att klara av dagen. 

Jag bor i Stockholm, möjligheternas paradis, där oändliga valmöjligheter finns.

Det finns inte en dag i veckan man inte kan hitta på något intressant eller se och lära sig nya saker. 

Men jag har valt att innesluta mig. Dra mig undan som en sårad katt. 

Mycket har nog berott på att jag varit stressad och slutkörd. Jag har valt att inte följa med, inte höra av mig och hellre bara gått hem. 

En annan del av det hela är att dom flesta, ja i stort sett alla mina vänner har tagit stora steg.

Några har eller ska bli föräldrar, andra har skaffat pojkvän/flickvän och är upptagna med hen. Någon har flyttat utomlands och andra har fallit bort och hittat en annan väg.

Jag har valt att drömma mig bort, in i en fantasivärld. 

Det blir väldigt ensamt där till slut.

Jag tror att jag letar efter något eller någon som inte finns, eller så är den/det/han inte tillgänglig. 

Jag borde så mycket, ge mig ut och träffa nya intressanta människor, lära mig nya vägar och saker jag inte kan. Men viljan och energin håller inte med. 

Stockholm kan vara så oerhört kallt och stort om man är ensam, och ensamheten gör så fruktansvärt ont. 

Jag drömmer för stort och för omöjligt. 

Iallafall när det kommer till kärlek. 

Jag trånar efter det jag inte kan få och bygger drömslott i mina tankar. 

Jag tar den största tuggan av kakan, så jag inte ens kan svälja och får skämmas för att jag gapar efter för mycket. 

Men ändå väljer jag att uppslukas i drömmen, och leva vidare i den. 

Jag hade inte riktigt klarat av vardagen om jag inte fick göra det. 

Men samtidigt är jag livrädd för att nån ska rycka mattan under mina fötter. 

Att nån ska spräcka hål på bubblan jag lyckats blåsa upp och berätta att världen inte fungerar som jag tror.

Jag har svårt att förhålla mig till att det jag byggt upp inte är på riktigt. 

Att jag aldrig kommer få min vilja igenom och att jag egentligen bara är något som suddas ut i slutändan. 

Min kärlek är stor, och krävande. 

Om jag ändå bara fick dela den med någon..

2010 och 2012 var mina värsta år vad jag kan minnas. 

Dom kriser och kamper jag då fick kämpa mig igenom var mer än nära att knäcka mig.

Nu 3 år senare och många erfarenheter rikare kan jag äntligen stå på helt egna ben och sola mig i glansen av att ha kämpat mig dit jag nu är. 

Men strålarna skiner inte ner på alla just nu. En vän kämpar sig just nu igenom vad som kan vara en av dennes svåraste stunder på många år och jag minns så väl hur det kändes när mina fötter släpade på dom där tunga skorna. När varje dag man orkade sig ur sängen var en vinst. 

Man bygger hela tiden ett korthus, det står stabilt och tryggt och man bjuder in vänner och bekanta.

Man leker med ödet, och så länge det är vindstilla eller det kommer en lättare pust så står det där.

Ståtligt, vackert och  med en falsk trygghet. 

Sen kommer stormen, när känslorna stormar i hela ditt hjärta och "korthuset" din trygghet och allt du byggt upp faller.

Som vän önskar man att man kan finnas där, men när man står där med söndergråtna kinder och hoppet ligger platt på golvet men ändå i en liten hög av besvikelser finns inga ord som hjälper.

Det är ett krig man måste vinna själv.

Själv befinner jag mig i en never ending story av förkylning..

Mitt senaste läkarbesök kändes ändå lite mer hoppfullt och givande. Min läkare lyssnade, kollade mina journaler flera år tillbaka och tog min oro på allvar. 

Bara det att han faktiskt väljer att kalla in mig för att diskutera provsvaren när dom kommer tillbaka tyder på en respekt läkare - patient emellan. Jag hatar att få ett brev på posten. Så oerhört opersonligt och ignorant. 

Han tog prover för i princip allt. Vitaminer, mineraler, sköldkörteln, immunförsvaret, astma. 

Men sen kan det ju även helt enkelt vara så att jag haft en jävla otur också. 

Shit happens lixom. 

Oavsett vad svaret nu kommer vara kommer det kännas bra att ha uteslutit allt.

Snart kommer även min födelsedag.. 31.. Jag orkar inte ens gå in på det. 

Jag är tacksam för mina vänner, min familj och min katt som jag inte kan göra annat än älska så högt att jag snart får svindel. 

Nej jag stavade inte fel i rubriken. Feberuari är just vad det är. 

En tid när allt ställs lite på sin spets. Överallt ligger människor i influensa och vinterkräksjuka. Hostar och spyr och är ynkliga. Det är jag precis just nu. Min enda tröst i vardagen för tillfället kommer ur små askar från apoteket i form av alvedon och ipren.

Influensan är verkligen en tålamodskrävande prövning.

Men det är också den tiden på året som är jobbigast rent psykiskt. Mitt i vintern, precis innan våren bryter ut och ger hopp. Som det sista andetaget man tar innan man måste hålla andan en längre stund, med den sprängande känslan i bröstet som brännande kräver nytt syre. Man vet att stunden snart är kommen när man får ta det efterlängtade andetaget. Men man måste bara hålla ut lite till. 

Man anar att solen faktiskt finns någonstans i horisonten och hoppet börjar tändas i folkets ögon. 

Under bara några dagars tid har flera människor som står och har stått mig nära kontaktat mig och gett mig lite huvudbry. Det märks att man kanske griper efter det sista lilla strået av hopp man kan hitta. Och gör ett sista försök att fylla vardagen med mer än bara tristess. 

Visst är det smickrande att få uppmärksamhet. Men då den känns mer som ett desperat försök att slippa vara ensam än en fin gest blir det snarare motsatt verkan. 

Jag befinner mig just nu på ett ställe i livet där jag har nog med att bara hantera att vara. Jag är ovan att vara ensam eller man kanske ska säga själv. För jag känner mig inte riktigt ensam. Jag är så inne i att bara vara jag och försöka se det positiva i att vara just det. Mitt liv har inte varit såhär stabilt och lugnt någonsin som jag kan komma ihåg. Det är spännande och skrämmande på samma gång. Hur hanterar man det? 

Och det man då kommer att tänka på som man kanske hade förträngt. Saker man aldrig riktigt har hanterat då det har stoppats undan för större saker har blockerat och trängt undan. 

Kanske har det också med min flytt att göra. 

Nu bor jag själv med Sizzla (katten) i en ganska stor lägenhet i Högdalen. Jag gillar området och lägenheten. Jag får inreda och pyssla. När jag inte ligger halvdäckad av influensa såklart. 

Det lämnar mycket utrymme för att rensa tankar och sortera i huvudet också. 

Nu har jag svävat iväg igen. Dags att sova.

Om jag ska vara helt ärlig, så har jag nog aldrig haft det så bra som jag har det just nu. 

Detta om man kollar på den delen av mitt liv som har med jobb och livssituation att göra.

Jag har varit lyckligare, och helt försvunnen i lyckokänslor och passion visst..

Men så stabilt som det just nu är kan jag nog aldrig säga att det varit. 

Det är helt nya känslor som dyker upp då. När man inte konstant har en oro som gnager i bakhuvudet. 

Jag har ingen vana av att bara vara och finna mig i en situation som är stabil. Det är lite skrämmande, nytt och outforskat. Att faktiskt kunna luta sig lite tillbaka och iaktta sig själv. 

Lugnet kan nästan stressa mig lite. Hur gör man? Hur gör djur? Hur vänjer man sig vid ett tillstånd av vindstilla, medgång och att flyta med strömmen? 

Det är min utmaning just nu, att vara just stilla. Att ta dagen som den kommer och acceptera nuet i hela sin prakt. 

Måndag går flyttlasset, jag ska för första gången på ca 5 år bo själv. Det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig in i en ny fas i livet. 

Jag har verkligen uppskattat att bo med Ida och katterna. Det har funkat. Och vi har inte varit så inblandade i varndras business, vilket måste sägas är ett recept på framgången. 

Men det kommer en punkt i livet när man måste bryta och gå vidare. 3 år är bra jobbat, och det skrämmer mig enormt att inte komma hem till någon. Även om det inte är hem till någon att hålla om eller söka tröst hos. 

Bara vetskapen om att någon annan är där har varit trygghet nog. 

Men man blir äldre och växer ifrån varandra, man träffar nya männsikor och går åt olika håll. 

Jag kommer aldrig förlora Ida, och hon kommer aldrig förlora mig. 

Men avstånd kan nog ge oss mer kvalitetstid i slutändan. 

Och helt ensam blir jag ju inte, Sizzla min rossliga, kantstötta men ack så underbara lilla katt följer med mig. 

Vi är precis vad vi behöver av varann. Han är en snarkande, närhetsjunkie som alltid ger mig ett leende på läpparna och som älskar mig för precis den jag är.

Vad gäller kärlekslivet så är det fortfarande obefintligt. Vilket till viss del är ganska skönt. Det händer så mycket annat just nu att mitt fokus ligger på annat håll. 

Att anamma singellivet och all sin prakt börjar kännas helt ok. 

Det betyder inte att jag blivit en enstöring och ska flytta till ett skjul med min katt, utan bara att jag på ett annat plan har accpeterat det.

Kommer det så kommer det, och när det gör det är det förmodligen på en mer hälsosam nivå.